Browsed by
Kategori: Texter

Blodrus

Blodrus

En scen kan födas ur så mycket, som t ex av platser. Varje gång jag är i Edinburgh smyger mörker och väsen in i min fantasi. Scenen nedan skrev jag efter ett besök i världens mest hemsökta stad.

Jag står framför spegeln och stirrar på mig själv. Nattens ljud brusar utanför fönstret och jakten väntar på mig. Jag ser värre ut än jag trodde. Ögonen brinner som glödande kol mot den blåaktiga, strama huden. Jag drar med fingrarna genom det toviga håret och låter det falla ut över axlar och rygg. Mörka slingor dansar runt och döljer mina vassa ansiktsdrag. Jag drar av den blodiga t-shirten och kastar den i ett hörn. Innan jag lämnar lägenheten drar jag på mig en svart skinnjacka. Mest för att inte avvika för mycket i höstkylan.

Utanför porten blickar jag upp längs gatan och de mörka stenfasaderna. Den nya tiden kan inte jaga bort stadens svarta förflutna. Det är antagligen det som fått mig att stanna längre än jag brukar på samma ställe. Jag rör mig bort från mina kvarter, mot den gamla delen av staden, uppför en smal stentrappa som vindlar ut till en ödslig gata. Det är enklare att förbli en skugga i de trånga gränderna.

På avstånd hörs skrålet från berusade på väg hem från pubarna. Ovanför mig tornar borgen och runt mig viskar vålnader från förr. En doft av varm hud och öl närmar sig. Jag lutar mig in mot en port och väntar. När hon kommer gående på ostadiga ben glider jag fram, låser fast hennes dimmiga blick och viskar till henne. Hon lägger huvudet på sned och fnittrar till. Vi går i armkrok nerför gatan och vidare in i parken.

Blodet smetar sig fast i munnen. Jag sveper med tungan över tänderna och blundar när berusningen når hjärnan. En stund sitter jag så, stilla, tills jag får kontroll över mig själv igen. Kroppen bredvid mig på bänken har sjunkit ihop och huvudet hänger slappt ner mot bröstet. Luften är full av den tunga, metalliska doften. Jag trevar efter handleden, finner den och pulsens svaga bultande. Jag föser undan hennes hår, som är kletigt av blod och lutar mitt ansikte mot halsen. Jag måste blunda. Det är som om min kropp svävar i något mjukt och jag ler åt den behagliga värmen som gör att jag känner mig levande.

Rovdjur.

Det är vad jag är och har varit länge.

Jag bara leker att jag är människa.

En av många gränder i Edinburgh. Foto: Helen Ekeroth

 

Karin

Karin

Berättelsen om Karin föddes ur ett foto jag tog när jag satt på Stadsbiblioteket i Malmö en ruggig höstdag 2012. Eftersom det var svart utanför speglades bokhyllorna i de stora fönsterglasen, men ett ljus trängde in utifrån – det ljusa reflektionerna från vattnet i dammen, och mitt i ljusgläntan siluetten av en äldre kvinna. Hon såg ut över vattnet. Fotot jag tog blandade ljuset från dammen med bokhyllorna bakom, hon stod mitt i fiktionen. När jag tittade upp var hon borta.

Hon hade klivit in i berättelsen.

Dam med paraply står i ljus fläck med mörkare växtlighet runtomkring.
Hon stod där, sedan klev hon in i berättelsen. Foto: Ingrid Thulin

Karin

Sjöfåglarna vinglade som druckna idag, bråkade och bets, men när de upptäckte sin vän samlades de snabbt. Papperspåsen prasslade när hon öppnade den för att slänga nävar med torra brödkanter åt dem. Inte en bit i taget, som hon hade gjort när hon matade ankorna med Mathias när han var liten, nej nävar. Varför reta dem och tvinga dem att slåss tänkte hon nu. Då hade hon njutit av skådespelet och hans tindrande ögon. Nu ömkade hon fåglarna, det kändes nedrigt att de skulle behöva slåss för en brödkant. Nackdelen var förstås att påsen tog slut fort. Hon vände den upp och ner för att skaka ur smulorna. De gick väl till fiskarna därnere under den svagt frömjöliga ytan.

Med käppen som stöd lutade hon sig framåt, följde smulornas färd mot mossgröna stenar på botten och sökte efter livstecken. Sitt eget ansikte såg hon, med frömjöl på krusiga kinder. I ytan såg hon också spegelbilden av måsarna som skyndade för att slåss om resterna. Deras ljusa skuggor ilade över ytan, hon följde en av dem med blicken tills den korsade hennes egen spegelbild igen. Glödande gröna kinder såg hon, brunnsdjupa ögon mötte hennes bakom glänsande ögonfransar. Karin blinkade. Spegelbilden skrattade. Hon blinkade igen. Såg sina gammelgumskinder dallra i frömjölsytan. Inget spår av den andra.

Hon hade hört det, helt säkert, skrattet. En salt vind från havet dök mot henne, rev slingor av grått hår ur hårnålarna och dansade med dem. Släppte dem sedan och flydde lika fort som den kommit.

Karin ställde sig spikrak upp i hela sin längd, utan hjälp av käppen, så som hon ibland gjorde när hon inte tänkte på det, och skakade på huvudet. Hon stod så en stund och såg fiskmåsarna överge brödkampen med genomträngande skrin. Kanske borde hon gå till havet imorgon, det var länge sedan hon var vid havet, hon kunde inte minnas när hon senast var vid havet.

Det var dags att gå hem och sätta på potatisen. Hon åt middag klockan tolv varje dag. Varför hade hon för länge sedan glömt, men hon mindes; Det var dags att gå hem och sätta på potatisen.

 

Texten är den första jag skrev om Karin, men det har med åren blivit en längre berättelse, om saknad, sökande, kärlek och förlust.