Browsed by
Kategori: Inspiration

Karin

Karin

Berättelsen om Karin föddes ur ett foto jag tog när jag satt på Stadsbiblioteket i Malmö en ruggig höstdag 2012. Eftersom det var svart utanför speglades bokhyllorna i de stora fönsterglasen, men ett ljus trängde in utifrån – det ljusa reflektionerna från vattnet i dammen, och mitt i ljusgläntan siluetten av en äldre kvinna. Hon såg ut över vattnet. Fotot jag tog blandade ljuset från dammen med bokhyllorna bakom, hon stod mitt i fiktionen. När jag tittade upp var hon borta.

Hon hade klivit in i berättelsen.

Dam med paraply står i ljus fläck med mörkare växtlighet runtomkring.
Hon stod där, sedan klev hon in i berättelsen. Foto: Ingrid Thulin

Karin

Sjöfåglarna vinglade som druckna idag, bråkade och bets, men när de upptäckte sin vän samlades de snabbt. Papperspåsen prasslade när hon öppnade den för att slänga nävar med torra brödkanter åt dem. Inte en bit i taget, som hon hade gjort när hon matade ankorna med Mathias när han var liten, nej nävar. Varför reta dem och tvinga dem att slåss tänkte hon nu. Då hade hon njutit av skådespelet och hans tindrande ögon. Nu ömkade hon fåglarna, det kändes nedrigt att de skulle behöva slåss för en brödkant. Nackdelen var förstås att påsen tog slut fort. Hon vände den upp och ner för att skaka ur smulorna. De gick väl till fiskarna därnere under den svagt frömjöliga ytan.

Med käppen som stöd lutade hon sig framåt, följde smulornas färd mot mossgröna stenar på botten och sökte efter livstecken. Sitt eget ansikte såg hon, med frömjöl på krusiga kinder. I ytan såg hon också spegelbilden av måsarna som skyndade för att slåss om resterna. Deras ljusa skuggor ilade över ytan, hon följde en av dem med blicken tills den korsade hennes egen spegelbild igen. Glödande gröna kinder såg hon, brunnsdjupa ögon mötte hennes bakom glänsande ögonfransar. Karin blinkade. Spegelbilden skrattade. Hon blinkade igen. Såg sina gammelgumskinder dallra i frömjölsytan. Inget spår av den andra.

Hon hade hört det, helt säkert, skrattet. En salt vind från havet dök mot henne, rev slingor av grått hår ur hårnålarna och dansade med dem. Släppte dem sedan och flydde lika fort som den kommit.

Karin ställde sig spikrak upp i hela sin längd, utan hjälp av käppen, så som hon ibland gjorde när hon inte tänkte på det, och skakade på huvudet. Hon stod så en stund och såg fiskmåsarna överge brödkampen med genomträngande skrin. Kanske borde hon gå till havet imorgon, det var länge sedan hon var vid havet, hon kunde inte minnas när hon senast var vid havet.

Det var dags att gå hem och sätta på potatisen. Hon åt middag klockan tolv varje dag. Varför hade hon för länge sedan glömt, men hon mindes; Det var dags att gå hem och sätta på potatisen.

 

Texten är den första jag skrev om Karin, men det har med åren blivit en längre berättelse, om saknad, sökande, kärlek och förlust.

Därför pratar alla om skrivprocessen

Därför pratar alla om skrivprocessen

Alla som skriver har sin egen skrivprocess. Och inget är rätt eller fel. Men det pratas om den. Mycket. För många vill ändra på den. Prova en annan metod som verkar funka så himla bra för skrivvännen. För det tar så lååång tid att skriva klart. Hur många utkast ska en fila på? (Jag är själv på utkast 6.)

Författarna Charlotte Cederlund, Anette Eggert och Elisabeth Östnäs samtalade om sina skrivprocesser en kväll på Poeten på hörnet. Mer om det.

Trion myntar begreppet ”ingenjörsmetoden”, som Charlotte praktiserar med stor framgång. Hon skrev trots allt del 2 i Idijärvitrilogin på åtta månader. Alla vi som har hållit på med samma manus i flera år inser hur snabbt jobbat det är. Metoden innebär att vara otroligt planerad, strukturerad och produktiv. Tänk detaljerad synops. Skrivdisciplin.

Jag kan inte planera mina böcker, säger Anette. Hennes karaktärer behöver få liv och ta egna beslut medans hon skriver. Det blir spännande då, när hon inte riktigt vet vad som kommer att hända. Kreativiteten försvinner helt enkelt med för mycket planerande. Själv behöver jag vara planerad för att kunna komma igång snabbt när jag sätter mig med datorn. Är jag inte det blir det mycket tankearbete och surfande.

Elisabeth gör en trendspaning utifrån egen erfarenhet av att skriva manus för ljudbok. Branschen går mot snabbare och mer planerade processer med fokus på produktion. Men dramaturgi och driv i berättandet är viktigt, precis som Ingrid skriver i Skam den som ger sig. Elisabeth pratar om ett nytt tänk kring dramaturgi som ska passa för ljudboksserier. Jag drar paralleller till hur manus för TV-serier skrivs. Berättelserna ska vara raka, tydliga och spännande med en dramaturgisk kurva för varje avsnitt och en för hela serien. Nya grepp testas. Ett exempel på det är de trailers som finns för Elisabeths böcker i serien Sagan om Turid. Du hittar dem på Youtube.

Charlotte Cederlund, Anette Eggert och Elisabeth Östnäs.

 

 

 

 

Författardrömmar och det självklara i att skriva om tonåringar

Författardrömmar och det självklara i att skriva om tonåringar

Jag har varit på författarsamtal på Poeten på hörnet (del i Malmö Litteraturfestival) och lyssnat på Elisabeth Östnäs, Anette Eggert och Charlotte Cederlund.

En del har författardrömmar redan som unga, men slutar skriva för att livet på något sätt tar över när en börjar bli vuxen. Och så fantastiskt när fantasin och kreativiteten pockar på så mycket att en börjar skriva igen. Elisabeth, Anette och Charlotte har alla satsat på skrivandet efter att först ha utbildat sig och jobbat med något helt annat. Jag tänker ibland att det är galet att jag inte började skriva tidigare i livet. För längtan har funnits där. Istället har små historier fått stanna kvar i huvudet, triggade av en smart dialog jag hört eller skuggorna bland träden.

Alla tre har också gått skrivarutbildningar. Något som de påpekar är nödvändigt, inte minst för det sammanhang du hamnar i, med skrivande människor runt dig. Precis det hände när jag gick min första skrivkurs. Det var lite som att komma hem. Att lyssna på författare ger också så mycket inspiration och energi att fortsätta skriva. För skrivandet kräver hängivenhet och oändlig uthållighet.

Varför har ni valt att ha en tonåring som huvudkaraktär? frågar jag givetvis, eftersom jag undrar om det är lika självklart för dem som för mig att skriva om den åldern. Och svaren jag får visar att det är det. Känslan i en själv från den tiden är så stark. Jag valde att skriva fantasy för YA, för det är vad jag själv vill läsa.  Jag vill skriva om vuxenblivandet. Klockrent. Tonårstiden är viktig, känslostark, fascinerande och en guldgruva att ösa ur som författare.

Så kommer de in på skrivprocessen och om detta sägs det så mycket att det får ett eget inlägg. Jag lämnar Poeten med ett leende på läpparna efter att ha fått lyssna på detta samtal.

Charlotte Cederlund, Anette Eggert och Elisabeth Östnäs.