Browsed by
Kategori: Inspiration

Magi – för barn och vuxna

Magi – för barn och vuxna

Jag och yngste sonen övar till religionsprovet och diskuterar Gamla testamentet ur ett källkritiskt perspektiv.

”Jag tror inte det är helt sant för de använder magi.” säger sonen.
”Magi?” frågar jag.
”Ja. Moses måste ha använt magi när han delade havet.”

Vi människor har sedan långt tillbaka berättat sagor vid lägerelden. Ofta med magiska och övernaturliga inslag. Mycket av Gamla testamentets berättades också muntligt under lång tid, innan det skrevs ner. Sagan berättar sanningen, skriver Ingrid i Sagorna och sanningarna. Och ofta är det nog så, att sagor och religiösa skrifter bottnar i en form av sanning som säger något om oss som människor. Vi har, oavsett om vi är troende eller inte, ett behov av berättelser, tror jag.

Vi fascineras av berättelser oavsett om vi är barn eller vuxna. Kanske var det i högre utsträckning samma slags berättelser som både barn och vuxna lyssnade till förr, när man samlades i köket med gammelmormor och historierna berättades från generation till generation. Jag tänker på att vi idag delar upp våra berättelser så mycket efter ålder. Det fyller en funktion som vägledning, men kanske håller vi för hårt på dessa gränser ibland när vi väljer vad vi ska läsa. Vad säger att en bok bara kan läsas av barn eller ungdomar för att den står på en viss hylla i bokhandeln?

Trollstavar som ägs av Sirius Black, Dumbledor och Voldemort. Den längst upp ägs av min familj.

Jag plöjer fantasyböcker för ungdomar, dels för att jag själv skriver för barn och unga och dels för att det finns så mycket bra böcker. Det är också väldigt roligt att få samma läsupplevelse som mina barn. Många ungdomsförfattare lyfter träffsäkert perspektiv och frågeställningar om normer, jämlikhet och vår framtid utifrån hur det är i dagens samhälle. Här är det ingen skillnad på fantasy och annan litteratur. Samma typ av frågeställningar kan ställas oavsett vad du skriver. Jag vill uppmana fler vuxna att läsa ungdomsböcker, för de är berikande på många sätt.

Tillbaka till sagorna. Jag blir fortfarande lika trollbunden av sagor som när jag var liten. Kanske är det därför jag ofta väljer fantasy när jag läser. Och kanske finns det många fler vuxna som uppskattar ungdomsfantasy än vad jag tror. De som går till hyllan för unga vuxna i bokhandeln kanske inte alls ska köpa en bok till sitt barn, utan till sig själv. Jag tror att vuxna fortfarande också vill höra sagor.

P.S Vi är många som har slukats av den magiska världen i Harry Potter, Hirkas kamp i Odinsbarn eller av Katniss öde i Hungerspelen. Jag hoppas att fler vuxna vågar sig in i den magiska världen för den är fantastisk.

 

 

Ett författarmöte och om vad en berättelse kan förmedla

Ett författarmöte och om vad en berättelse kan förmedla

Jag läser för att bli underhållen. När en bok får mig att tappa tid och rum, när berättelsen slukar mig hel, det är den ultimata läsupplevelsen. Om berättelsen dessutom får mig att reflektera över saker och öppnar upp mina sinnen, då är det ytterligare en dimension som tillfredsställs. Jag skriver själv för att underhålla. För att jag hoppas kunna ge läsaren en magisk värld att slukas upp i. Men, jag är också medveten om att jag kan påverka genom hur jag väljer att skriva, t ex genom hur jag framställer mina karaktärer.

Jag och Ingrid är på Sara Bergmark Elfgrens signering av hennes nya bok Norra Latin. Vi frågar Sara vad hon tänker om att förmedla ett budskap och att underhålla.

Sara Bergmark Elfgren signerar på SF-bokhandeln. Foto: Ingrid Thulin

”Jag skriver mycket för att underhålla, men sen är det ju klart att mina värderingar lyser igenom. Men jag tror det kan vara lite farligt att sätta sig ner och skriva och tänka att nu ska jag skriva om den här viktiga frågan med det här budskapet. Jag ser det snarare som att jag gör mainstreamunderhållning. Det finns mycket mainstreamunderhållning som reproducerar trista stereotyper om och om igen och jag vill inte göra det. Om jag vill förmedla en känsla så är det att människor ska känna att de inte är ensamma med att känna som dom gör. Jag vill gärna skänka lite hopp.” svarar Sara.

Stereotyper pratas det om på de flesta skrivkurser. Och självklart vill jag inte heller att mina karaktärer ska ses som stereotyper. Jag vill t ex inte befästa könsroller som jag inte står för. Detta känns mer och mer viktigt, vilket visar sig i t ex metoo-rörelsen. Jag var nyligen på en Likarätts-konferens på arbetet, där budskap som när det ovana blir vant och variation är det normala satte enkla ord på hur vi kan förhålla oss till olikheter.

I teorin är detta glasklart, men när jag skriver smyger det sig ändå in stereotypa karaktärer ibland. Jag jobbar på detta, för jag vill att mina berättelser och karaktärer ska få läsaren att fundera över och ifrågasätta normer och samhällsstrukturer i den verkliga världen.

Något som slog mig nyligen var att jag valt en äldre, manlig mentor till min huvudkaraktär. Mentorn är en arketyp som ofta får spelas av just en klassisk Gandalf. Min mentor ska istället vara en kvinnlig karaktär. Det är sådana små val jag som författare kan välja att göra för att skapa världar som visar läsaren på vad som är möjligt. Om det budskapet gör en liten skillnad är jag nöjd. Främst vill jag trots allt underhålla mina framtida läsare.

P.S Började direkt läsa Norra Latin och gillar. Som  författare inspireras jag av Saras förmåga att skapa levande, trovärdiga och komplexa karaktärer. 

P.S 2 Stereotyp. En karaktär som är förenklad och klichéartad. Arketyp. En tidlös urtyp, som kommit ur våra berättartraditioner.

En för alla, alla för en

En för alla, alla för en

Bokmässa 2017 är över. Lördagen var fylld av en mix av känslor, om detta skriver Ingrid i Hoppet i fantastiken och verklighetens hjältar. Bortsett från det kan jag konstatera att mässan kändes som fest och inte pest, som jag skrev om innan mässan.

I år var nätverkande och samtal med författare och förlag den stora behållningen. Polletten trillade ner för min del när, jag förstod vad andra menar när de säger att det är för just detta de åker till mässan.

Genom fandom och Swecon (science fiction-kongresser i Sverige) har vi tidigare mött fantastikförfattare. Det finns en samhörighet och anda inom fandom, som fås genom att kongresserna är deltagarevenemang där fans och författare möts på samma villkor för att prata om skrivande och böcker. Samma stämning mötte oss i Bokmässans Fantastikgränd, en egen myllrande värld där författare och läsare möts. Här träffade vi Anna Jakobsson Lund och Anna Arvidsson, två av tre Annor som bloggar på annaskriverunder. Deras skrivartribe inspirerar och visar styrkan med att vara flera författare som samarbetar.

Anna Arvidsson, Anna Jakobsson Lund, Helen Ekeroth och Ingrid Thulin på bokmässan.

Det som slår mig är hur generösa många författare jag möter är. Generösa med att dela med sig av sina erfarenheter och att vilja nätverka. Då är det en ynnest att få vara en del av skrivarvärlden. Bokmässan fyller en viktig roll för författare som mötesplats och jag hoppas mässan nästa år åter blir en plats där alla kan mötas.

Bokmässehelgen blev också ett tillfälle för min egen skrivartribe att prata pågående skrivprojekt och framtidsplaner. Så, en för alla och alla för en (trots att Ingrid, Sara och jag är tre och inte fyra musketörer) – fundamentet för vår vänskap och vårt författande.

P.S. Givetvis lyssnade vi på inspirerande författarpaneler också. Och köpte böcker. Vi räknade på hemvägen hur många böcker som följde med från mässan. Ingrid vann i år igen.

De färgglada rutornas förbannelse

De färgglada rutornas förbannelse

Bodil Jönssons Tio tankar om tid börjar med den provocerande kapitelrubriken ”Tid – det enda du har”.

Jag som ägnat gårdagskvällen åt att pussla ihop höstens scheman kan börja med att konstatera att så känns det inte. Men det är så klart bokens poäng.

”Ett människoliv i Sverige varar i genomsnitt 30 000 dygn.”skriver Bodil Jönsson.
(”Om Gud vill och man får leva.” Mitt minne spelar genast upp mormors röst i frasen hon använde hela livet efter att en förhoppning om framtiden yttrats. Följt av tre knackningar i köksbordet så att teskeden klinkade lätt mot tefatet. – Hon blev 91 år.)
Bodil Jönsson fortsätter: ”Det är de [dygnen. min anm] som är vårt kapital, vår individuella förmögenhet. Därför är det inte rimligt, inte ens riktigt människovärdigt, att acceptera att tiden gjorts till en upplevd bristvara.”

Det var den här upplevda bristen på tid som gjorde att jag för drygt fem år sedan sa upp mig från mitt jobb för att på riktigt kunna skriva en bok. En klassisk 40-årskris (38 år – men jag brukar ta ut saker i förskott), en insikt om att hälften av mina år har gått och mitt livsmål inte är på banan. Nu, fem år senare, är jag på banan, men målet – en färdig utgiven bok – känns fortfarande så långt borta.

Därför satte jag mig efter vår senaste skrivträff, inspirerad av Helens målmedvetenhet, och skrev en femårsplan. Det var meningen att det här inlägget skulle handla om den. Jag har skjutit upp det länge, så det måste vara något som tar emot. Funderar på vad. Jag har ett liknande motstånd mot synopsis. Hjärnan: ”Mål och Resultat; Hu; Låter som nåt med ekonomi; Inte min bag; Synd kanske; Skulle kunna köpa mer tid att skapa kanske; Många kanske; Inte många pengar.”

Det som känns så självklart i mitt vanliga jobb, känns helt omöjligt i mitt skapande. Ändå är det inte neutronfysik. Sätta mål, bryta ner mål, ge dig själv belöningar för uppnådda delmål. Klokt. Genomtänkt. Omistligt.

Jag började med mål för när boken jag nu börjat på ska vara klar – konstaterade hur mycket jag då måste skriva i veckan för att ha ett första utkast – som sedan kan revideras och refuseras och skrivas om – så att jag om cirka tre år kan skicka ett manus till förlag – som sedan stöts och blöts och kanske om ytterligare något år blir antagen – och sedan utgiven 2022. 1000 ord i veckan kom jag fram till. Det är cirka två timmars arbete – inte så farligt. Några fler mål för noveller och annat textarbete la jag till för att inte bli galen längs vägen. Så sammanlagt fem timmars arbete i veckan. Inte heller oöverstigligt.

Sedan började jag jämföra med min höstkalender. Fem timmars arbete ska petas in. Jag vill och måste ha tid för mina barn. Jag måste jobba. För att så småningom få mer energi måste jag träna. Jag vill inte sluta i orkestern. Jag vill gärna träffa mina vänner då och då. Och då hade jag inte ens börjat räkna in barnens aktiviteter i haveriet.

Här någonstans gick jag till hörnskåpet och plockade fram barnens lördags-choklad. Stod där och stirrade tomt framför mig och knaprade tomma kalorier. Stirrade på högen med små pedagogiskt utrivna olikfärgade tidsrutor. De kändes meningslösa. Bröt av ännu en chokladruta. Stängde skåpet. Sopade tidsrutorna till en liten färgglad hög och gick för att borsta tänderna.

Jag tycker om att borsta tänderna framför bokhyllan, vila ögonen på bokryggar är vänligt mot själen i slutet av dagen. Det var då jag såg Bodil Jönssons bok. Så jag tog den med mig att bläddra i innan jag somnade. Jag kan bara säga läs den, det ska jag göra ordentligt. Men jag såg den just när jag skulle skriva om femårsplanen på bloggen kan inte beskrivas som något annat än synkronicitet. I slutet av boken beskriver hon just femårsplanen, och dess element av back-casting. Istället för att tänka framåt och se hinder på väg mot målet är vi bättre rustade att föreställa oss stå vid målet och tänka bakåt: Hur nådde vi hit?

Så långt precis det jag försökt göra. Men så fortsätter hon beskriva hur vi är så upptagna med att göra strategier för hur vi ska inta staden att vi kanske inte tänker på vad vi egentligen vill. ”Antag att vi redan intagit staden. Vad skulle vi då ha den till?”

Mitt problem med femårsplanen börjar gå upp för mig. Det svåra för mig är inte att göra planen för att nå målet – det svåra för mig har varit att förstå vad mitt mål faktiskt är.

Jag bläddrar tillbaka lite i boken och hittar resonemang kring linjär och cirkulär tid så som tid uppfattas i olika kulturer.

Handen på hjärtat – är mitt mål verkligen att ha en bok i min hand om fem år; att inta staden. Eller är mitt mål något annat. Att förstå staden kanske, bli inbjuden till den, lyssna på dess invånare och låta den forma mig och omstöpa mitt skapande igen och igen. Bli ett träd på stadens torg, vars blommor slår ut på våren och dör på hösten, till slut förmultnar och ger näring åt vintergäcken. En cirkulär rörelse, inte en linjär.

Femårsplanen blir då inte en erövringsplan, det blir inte något jag ska åstadkomma, den är helt enkelt vad jag måste göra för att bli mer mig själv, mer skapande. Var vill jag vara om fem år? Mer närvarande, mer lyssnande, mer skapande. Paniken över skrivtid lägger sig när jag tänker så. I det målet får barnen, musiken, vännerna och skrivandet plats. De måste inte klämmas in i aldrig så färgglada lappar. Så – slänger jag mitt fem-timmar-i-veckan-mål nu då? Kanske. Men att skapa är hårt arbete, många gånger oinspirerat. Jag behöver säkert ett schema. Men nu känns det lustfyllt att börja planera.

Bra dialog = mycket undertext

Bra dialog = mycket undertext

Vi är på kurs igen, jag och Ingrid, för att lära oss mer om hur vi skriver bra dialog. En tidig söndagsmorgon samlas vi på Tiny Lumberjacks lilla, mysiga café i Lund tillsammans med skribenter och filmmänniskor. Vi småpratar, häller upp kaffe och sätter oss runt det stora träbordet för att lyssna på Therese Ahlbeck som är regissör och manusförfattare.

Vid Tiny Lumberjacks café i Lund. Foto: Ingrid Thulin

Jag tycker verkligen om att skriva dialog och har mycket dialog i mina texter. Men det är inte enkelt att skriva bra dialog. Det går inte att skriva som folk pratar säger en del. Skriv som folk pratar, annars blir det uppstyltat, säger andra. Använd slang, använd inte slang. Ta bort allt onödigt som folk säger i verkligheten – koncentrera och korta ner.

Dialog som förs IRL är sällan om ett ämne, sällan helt uttalad och sällan rak, dvs att en person frågar – en annan svarar. En fråga besvaras ofta av en ny fråga. Folk som samtalar hoppar (logiskt eller helt ologiskt) mellan ämnen. Allt behöver inte heller uttalas för mycket förstås mellan raderna. För, som Therese säger ”Bra dialog belyser det som karaktärerna inte säger.” Med andra ord: använd UNDERTEXT!

Therese går igenom dialogens fyra grundfunktioner.

1. Dialog kan användas för att ge information. Jag använder ofta dialog till att berätta saker utan att behöva infodumpa i långa stycken, som blir tråkiga att läsa. Det gäller att passa sig bara, så att inte dialogen blir väldigt omfattande och tung när den ska förmedla information till läsaren eller till karaktärerna.

2. Dialog ska föra handlingen framåt. Det kan vara frestande att ha med dialog mellan karaktärer bara för att den är trevlig. Det ska du inte!

3. Dialog hjälper till att ge karaktärerna sin egen karaktär. Med andra ord, karaktärerna ska inte allihop prata på samma sätt. Detta kräver övning eftersom det lätt kan bli så att dina karaktärer har samma typ av språk eftersom det är du som skribent som skriver alla repliker.

4. Dialog ska ge uttryck för känslor och tankar. 

Under dagen har vi en skrivövning där vi ska skriva dialog och försöka använda grundfunktionerna. Vi paras ihop två och två och får spela upp dialogen mellan oss. Väldigt lärorikt! Det jag tar med mig från det är att repliker som ser bra ut på papper inte alltid flyter lika bra när de sägs. Så fortsättningsvis kommer jag prova att läsa mina dialoger högt här hemma.

Prag, steampunk och inspiration

Prag, steampunk och inspiration

På Steampunk-pub i Prag där ingenting saknades. Foto: Sara Imberg

Medan Ingrid och Helen var på kurs för några veckor sedan i hur man skriver plot och manus, följde jag med några vänner till vackra Prag då en av mina vänner skulle springa maraton där. Det blev inga 4,2 mil för mig men det blev många och långa promenader genom den vackra staden.

Jag tycker väldigt mycket om olika miljöer och hämtar gärna min inspiration från olika platser jag sett eller besökt. I detta fall besökte jag en plats som var så vacker, ren och grön. Men när skymningen föll lade den sig likt en mystikens slöja över staden och det var ganska lätt att låta fantasin skena iväg och bygga upp olika scenarier i mitt huvud.

För mig är Prag en speciell stad där alla statyer och gargoyles väcks till liv en gång om året när månen står rätt på himlavalvet. Jag kan också i mina tankar se staden som ett högsäte och en central mötesplats för alla aristokratiska vampyrer runt om i Europa.

Dock fann jag stor del av inspirationen på en alldeles underbar Steampunk-pub där absolut inget saknades. Förutom att maten var god och ölet delikat så var hela miljön uppbyggd kring temat och jag var förundrad över de olika attiraljer som fanns lite här och var. Bord som var uppbyggda av kugghjul och hjullager, den klassiska zeppelinaren i taket, blommor i krukor som var gjorda av stål och plåt för att ge några exempel.

Det första man möts av när man stiger in in i puben är ett gigantiskthajhuvud med en massa sylvassa tänder i stål och innanför gapet snurrar kugghjulen olycksbådande.

Att äta här hade sin utmaning i att kunna koncentrera sig på maten och sällskapet när omgivningen var så fascinerande. Ångan, musiken och kugghjulen förde oss efter måltiden ner i källarens underjord där industri möter värme och eld. När gryningen infann sig slutade vår historia när vi satt vi i en taxi hem för att sova blott några timmar innan det var dags att heja fram vår kompis.

Inspirationsglaset var fyllt till brädden och jag var taggad inför framtida projekt.

 

Bokomslag som lockar

Bokomslag som lockar

Jag står plötsligt med tre helt andra böcker i handen i bokhandeln istället för den jag tänkt köpa. Detta händer ganska ofta. Och inte helt sällan beroende på att jag faller för ett snyggt omslag. För ett bokomslag kan locka så mycket att jag måste se vad boken handlar om.

Jag träffar Kristina Hård när hon signerar sin nya bok Snösommar på SF-bokhandeln och passar på att prata lite om just omslag med henne. Snösommar är andra boken i en trilogi som började med Kleptomania och inför släppet har även första boken fått nytt omslag. Hur kommer ett omslag till? Hur mycket får författaren själv vara med i processen? Kristina berättar att omslaget på den första versionen av Kleptomania bestämdes till stor del av förlaget, medan hon själv varit mycket mer involverad i framtagandet av omslagen till omtrycket och bok två och tre (trean är inte utgiven än).

Förlagen arbetar förstås olika, men jag tänker att det skulle kännas hårt om mitt manus ges ut en dag och jag inte har något alls att säga till om när det gäller omslaget. För omslaget ger läsaren första intrycket av innehållet, precis som vi bedömer människor väldigt mycket utifrån första intrycket. Omslaget ska ge den rätta känslan och tala till den tänkta läsaren: kolla vad fin jag är, ta mig så lovar jag dig en häftig upplevelse!

Jag gillar omslagen på Kristinas böcker, särskilt färgtemat med det mörka/svarta på bok ett som symboliserar mörk skog och mystiska tjärnar, vitt på bok två för ett kallt och vinterbelägrat Sverige och rött för bok tre för kraschade luftskepp och eld. Kristina berättar att hon gav illustratören scener ur böckerna som inspiration. Hon hade Bauer-liknande bilder i tanken men illustratören gjorde en annan tolkning som hon gillade väldigt mycket. Och detta är så spännande. Att någon som läser det en skriver får andra bilder i huvudet och kanske tolkar skeenden på ett annat sätt. Det blir som att ens historia lever sitt liv i en mängd parallella universum.

Kristina Hård signerar på SF-bokhandeln