Browsed by
Kategori: Att skriva

Sagorna och sanningarna

Sagorna och sanningarna

”Att vara författare är att få betalt för att ljuga.”

Jag har hört påståendet flera gånger, alltid skämtsamt men med en underton av allvar. Men som min kloka vän Sabinha sa: ”Lögn är överskattat.”

Men om fiktionen inte bygger på en sann händelse, om den är saga och dikt, är den då inte lögn?

Drivkrafter. Boken behöver dem. Författaren behöver dem. Efterhand tycker jag mig känna igen mina egna. De manus jag skriver har hittills haft den gemensamma nämnaren att vare sig de utspelar sig i en parallell verklighet eller historisk tid så är det egentligen något om att vara människa idag jag vill säga. För om vi skalar bort de sammanhang som är vår vardag så är det lättare att se skevheterna. Det botar hemmablindhet och jag rycker alltid ut till försvar för SF och fantasy när någon påstår att det är verklighetsfrämmande. Må så vara. Just därför sätter den verkligheten i relief.

Med jämna mellanrum anar man i debatten att böcker som skildrar något som ”hänt på riktigt” lockar mer. Och jag känner faktiskt igen det på mig själv som läsare ibland – men frågan är om jag inte lurar mig själv då.

För vad är mest sant; den fiktion som utger sig för att skildra sanningen, men ändå naturligtvis bara är en tolkning av denna; Eller den bok som berättar på ett vis så att varje läsare vågar sänka garden och få nya perspektiv på sina egna sanningar?

Den bästa fiktionen drar oss med, underhåller, överraskar och förnyar. Sagan berättar sanningar om vi vågar kliva in i den.

Ps. Har sträckläst Norra Latin i helgen som gick. Sara Bergmark Elfgren släpper loss mytologiska demoner på en gymnasieskola och utmanar med ordval och karaktärsskildringar oss att se sanningar i oss själva. Läs om hennes syn på underhållning och budskap i Helens förra inlägg.

Hjältens resa för klassisk plot

Hjältens resa för klassisk plot

Klassisk fantasy bygger ofta på hjältens resa, som kort innebär att hjälten i berättelsen ska utmanas, misslyckas och utvecklas, för att slutligen återvända hem som hjälte.

Vi har varit på en av kurserna hos Tiny Lumberjack igen och sugit i oss allt som Therese säger. Hjältens resa går lika bra att använda till romanprojekt som till filmskapande. Och, lustigt nog, så köper vi samma upplägg om och om igen när vi läser en bok eller ser en film. Med på kursen var också författarna Ingrid Remvall och Anette Eggert. Ingrid har grottat ner sig i litteratur om dramaturgi och annat matnyttigt i Robert Mckee´s Story och Dialoge, vilka vi också får tips om på kursen. Hon använder inte modeller och strukturer som mallar som måste följas, utan som ett stöd och som inspiration för att få mer tid att vara kreativ.

Hjältens resa och de tolv stegen.

Ingrid skrev sitt första manus helt utan struktur, vilket verkar vara vanligt. Mitt första manusförsök gjordes också helt utan struktur. Något som resulterade i en splittrad historia, som enligt min lektörs utlåtande var mer som tre historier än en. Men skam den som ger sig! Andra försöket gjordes med mer struktur och tredje med mycket mer struktur. Det funkar för mig. Just därför blir jag fascinerad av författare som Anette, som främst skriver utifrån känsla – för att det ger mest kreativitet. Motsägelsefullt till Ingrids synsätt, att struktur kan ge mer kreativitet. (Ska tilläggas att Anette använder viss struktur som hjälpmedel.)

Efter kursen förde jag över huvuddragen i det synopsis jag håller på med till de tolv stegen i Hjältens resa. Det tvingade mig att fundera på saker som vem som är hjältens mentor (min hjältes Gandalf), vilket kall till äventyr min hjälte får och vad som är den första tröskeln/vändningen i berättelsen. Jag kommer kanske inte att följa de tolv stegen slaviskt, men de gav mig ett nytt perspektiv på min berättelse. När Ingrid Thulin gav mig respons på mitt synopsis och mitt försök att använda Hjältens resa fick jag ytterligare insikter. Som att min hjälte har både ett falskt och ett sant kall till äventyret. Så, förhoppningsvis leder allt förarbete fram till en mer spännande och fängslande berättelse!

P.S Läs mer om Hjältens resa, eller Hero´s journey, i Saras inlägg.

Hoppet i fantastiken och verklighetens hjältar

Hoppet i fantastiken och verklighetens hjältar

”Det skulle inte gå att hitta på den värld vi lever i, ingen skulle tro på den, det kan ju inte funka så här.”

På Göteborgs stadsbibliotek den här bokmässelördagen diskuterar panelen Politiken i fantastiken. Anna Jakobsson Lund fortsätter:

“Missförståndet är att dystopi och dark fantasy är så mörkt. Det finns alltid en kamp. Men den ger hopp åt läsaren, väcker tanken, vad kan jag göra bättre.”

Det behövs hopp den här lördagen.

Överst tv: Ingrid, Sara och Helen. Nere tv: Marcus Olausson. Nere till höger: Samtal efter panel på Stadsbiblioteket. Från vänster: Pernilla Lindgren, Anna Jakobsson Lund, Eva Holmquist, Gabriella P Kjeilen och Anna Nozlin. Foto: Ingrid Thulin

Några kvarter ifrån Göteborgs stadsbibliotek står rader med bepansrade polisbilar uppställda. Det är dagen för nazisternas marsch. Mörker.

Men det är också dagen för fredliga motdemonstrationer. Det finns hopp.

Det är verklighetens kamp. Det är bokmässedag. Det är en dag för att träffas och ta ställning för det viktigaste av allt, friheten att uttrycka sig och att få vara den man är. Och få växa till den bästa man kan bli.

Annas ord sätter fingret på vad jag älskar med fantastik (fantasy, science fiction och skräck). Visst är det sagor. Och sagor kan verka överdrivna. Men de säger något om de reliefer av ont och gott som rör sig inom oss själva. De visar på de svagheter vi har och styrkor vi kan förvärva. Kan en bok väcka längtan att vara en superhjälte så är chansen större att jag gör något hjältemodigt. På det viset tycker jag att fantastik är rena sanningen – den kan inspirera till att se verkligheten med nya ögon.

Det är vår första bokmässa sedan vi startade bloggen. Det går inte att åka på bokmässa i år utan att ta ställning. Vi gör det genom att ha våra tröjor genom dagen av möten, samtal och paneler: NO PLACE FOR HOMOPHOBIA, FASCISM, SEXISM, RACISM, HATE.

Ord. Gör de skillnad? Trots att jag vet vad ord kan göra är det en osäker dag.

I vimlet träffar vi på en deltagare i morgonens panel på Stadsbiblioteket. Han är lätt att se med steampunkutrustningen på ryggen. Marcus Olausson är en av eldsjälarna bakom Fantastikhjälpen, som ideellt vill ta fram en barn-/ungdomsbok och låta merparten av vinsten gå till en hjälporganisation. Projektet är i sin linda, men du kan läsa mer på deras webbsida. Ord och bokprojekt kan förändra. Vi kan välja vad vi gör med dem.

I slutet av dagen strosar fredliga mångfaldsivrande människor i den sista oktobersolen utanför mässhallen. Det är frihet i luften. Det är hjältar på gatorna.

Söndagen på bokmässan andas lättnad. Att det inte blev värre. Att hatet hejdades. Vi fyller dagen med samtal och bokköp, pepptalks från de utgivna till de outgivna, förändrande möten och ord.

Det är en evighet mellan då, när vi satt på Stadsbiblioteket en lördagsmorgon och lyssnade på panelen om Politiken i fantastiken, och nu när det går att andas.

Anna Jakobsson Lunds ord från det samtalet har fått bli mitt mantra denna helg med så mörka skuggor:

”Fantastiken jobbar med hopp. Ganska sällan är allt hopplöst.”

Nätverksfest – eller pest

Nätverksfest – eller pest

Bokmässan hägrar om en vecka. Jag var där förra året och älskade det. Vimlet, överflödet av böcker, författarna. I år känns det lite annorlunda att åka dit. Dels beroende på att många väljer att inte åka alls (fullt förståeligt) och dels på att jag denna gång åker i egenskap av både besökare och författare. Visserligen debuterar jag inte med min bok förrän nästa år, men nätverkandet har redan börjat. Så till det som jag funderar på; hur mycket nätverkar författare IRL och på sociala medier?

Jag vet personer som inte vill vara i vimlet alls eller som är det fast det kostar dem mycket energi. Som tycker det sociala nätverkandet är pest. Det ytliga vimlet (läs minglet) kan jag själv tycka är just pest och något som jag försöker undvika. Att däremot träffa likasinnade, som har samma stora vurm för skrivande som jag, det är oerhört berikande. Det ger energi, men tar också energi för mig. Efter mycket socialiserande kan jag känna mig dränera på energi, trots att det har gett mig väldigt mycket positivt. Just för att jag också får energi genom att vara själv och inte genom att ständigt vara med andra människor. Introvert med andra ord.

Bokmässan känns mest som en nätverksfest, just för att där vet jag att de likasinnade finns. De som skriver böcker, läser böcker och vill prata om böcker. I år ska det bli extra roligt att lyssna till, eller få signeringar, av författare som jag har börjat följa på instagram eller via olika facebook-grupper.

Men tillbaka till nätverkandet. Det är något jag funderat på sedan jag kom ut ur byrålådan med mitt skrivande, men ännu mer sedan jag skrev avtal med förlag. Bokutgivningen hägrar långt där framme och känns inte riktigt på riktigt än. Samtidigt hör och läser jag om författare som pratar om vikten av att ha författarplattformar och marknadsföringsstrategier. En hel del gör ju förstås allt i egen regi, som egenutgivare. Men även författare på förlag marknadsför sig själva, utöver det som förlagen gör. Jag vill nätverka för att det är roligt, men, ibland flåsar kravet på att synas i nacken.

Det viktiga är att ju trots allt att skriva. Och att hitta balans i nätverkandet.

 

Timbuktu och grubbelgeneratorn

Timbuktu och grubbelgeneratorn

Det har varit en vecka med Timbuktu i lurarna och grubbelgeneratorn påslagen. I måndags studsade ”The botten is nådd” mellan tinningarna, på tisdag andades jag ut ett försiktigt ”Det löser sig”, på onsdagen bröt ”Allt grönt (feat. Damn!)” igenom molnen.
Då kom de stora höstregnen i den verkliga världen, och tågen stannade. När himlen grät så var det den som hade fel och jag rätt som såg späda gröna blad spricka ut när jag klev av bussen en timme försenad.
Den verkliga världen? Det går bara att se ut genom sina egna ögon, bara tänka med sin egen hjärna, bara uppfatta de färger man gör. Jag upplevde grönt. Det är svårt att säga att jag hade fel. Världen hade Timbuktu-filter och det var mer sant än regnet.

Grubbelgeneratorn. Jag har hatat den, men den har poänger för skrivandet. Jag kan grubbla mig in i skrivandet, men inte skriva mig ut ur grubblet. Istället gräver jag mig djupare in.

I den verkliga världen är det naturliga att sålla bort obehag. Det är en viktig försvarsmekanism att låta vissa saker rinna av sig. Men det är precis tvärtom med skrivandet – det låter mig inte se bort eller rationalisera, det kräver ärlighet, det lämnar mig skyddslös. Roten till allt gott och allt ont, allt starkt och allt ynkligt som ska skrivas fram måste jag hitta i mig själv, och sedan andas syre in i det så det växer och virvlar ut över pappret. Och sedan måste jag rakryggat se i ögonen det jag skrivit fram. Då drabbar det.

Jag har läst Jason Diakités bok En droppe midnatt, sett honom lyfta sitt svenska pass i en protest mot fientligheten, hört hans musik. Allt får mig att tro att han inte ryggar. Det är därför hans texter drabbar.

Men det är svårt.

Jag gör det bara för att jag måste. Och jag hoppas att det jag skriver ska drabba någon. Då är det värt det.

Det går bara att se ut genom sina egna ögon. Det går bara att kliva in i sin egen själ. Och när jag kliver ut i verkligheten igen är världen förändrad: Mellan grubbelgeneratorns kugghjul skjuter späda gröna skott.

Timbuktu: ”För livet”

Lektören – värd sin vikt i guld

Lektören – värd sin vikt i guld

Jag har använt lektör två gånger, till två olika manus. Det har varit lika värdefullt båda gångerna. För du kommer till en punkt då du får svårt att på egen hand bearbeta och skriva om din text fler gånger. Så har det iallafall varit för mig. Jag hade skrivit på mitt manus i nästan tre år och var på mitt femte utkast när jag gav hela manuset till Ingrid för att få det lektörsläst. Ingrid hade gett respons till mig innan, men då på kortare textstycken från olika delar från manuset. Hon har även gett respons till andra skribenter och jag vet att hon är väldigt bra på att se saker och sammanhang och komma med nya tankar och idéer till förbättringar.

Att ge sitt manus till någon en känner väl kan vara både bra och mindre bra. Första gången jag anlitade lektör var det min skrivlärare. Jag visste båda gångerna att jag fick lektörer som var duktiga och som skulle ge mig mycket att jobba vidare med. Jag visste också att de var välbekanta med genren jag skriver i. Med Ingrid visste jag dessutom att hon har en bra känsla för vilken typ av berättelse jag vill skapa. Nackdelen skulle kunna vara att hålla det objektivt och inte ta responsen personligt. Kanske väljer en del en lektör de inte har någon relation till av detta skäl. Det kan vara lättare att ta emot kritik (både positiv och negativ) från någon du inte känner. Det viktiga är att faktiskt anlita en lektör, för det hjälper dig att förbättra din berättelse så mycket! Det är också något som jag uppfattar att förlagen uppskattar, att få manus som har blivit bearbetade ordentligt.

När Ingrid läst mitt manus, träffades vi på café och samtalade om manuset. Vi satt länge. Caféägaren kom leende och fyllde på våra kaffemuggar, medan vi befann oss i bubblan som är världen i min berättelse. Jag fick brottas med utmanande frågor och påståenden som Vad är det som gör att det finns en tidspress? Vad är syftet med deras uppdrag? Varför ifrågasätter inte huvudkaraktären varför hon ska göra detta? Det är för uppenbart att denna person ska förråda dem – det borde vara någon annan som gör det. Den här karaktären är för onyanserad – gör henne mer komplex, mer spännande.

Jag fick med mig massor att jobba vidare med. Och en stor portion energi av alla idéer som väcktes i mig. Det blev en utmaning att hitta svaren och att skriva om utifrån responsen. Det resulterade i utkast nummer sex. Det utkast som jag skickade till förlag och som fick Rabén och Sjögren intresserade och som jag nu har skrivit avtal med. Snart börjar nästa resa, att arbeta vidare med manuset med en redaktör på förlaget. Det ska bli otroligt spännande att se hur vi kan snäppa upp manuset ytterligare.

 

 

Skrivflow (eller marsipantårta)

Skrivflow (eller marsipantårta)

Flow. Det är ett magiskt, mytomspunnet begrepp. Något varje författare vill uppnå. HELA TIDEN. Men de flesta gör inte det så ofta, utan fortsätter enträget att sträva dit. Och plötsligt händer det. Flow uppstår. De stora frågan är då: HUR fick jag flow? HUR uppnår jag det igen? För flow i skrivandet är fantastiskt, obeskrivbart.

Jag fick flow idag. 1000 ord rann ur fingrarna och ner i tangenterna. Orden flödade fram på det vita bladet i datorn. Som att få njuta av en hel tårta själv. Känna den lena vaniljsmaken blanda sig med syrligt hallon och söt marsipan. Bara befinna sig i bubblan. (En ganska kass jämförelse, som kom till bara för att jag också haft kalas för två av mina tre söner och ätit just marsipantårta.)

Det går inte riktigt att beskriva det tillstånd som flow sätter en i. Bara de som skriver själva och har upplevt det kan förstå. Flow kan förstås upplevas i andra sammanhang också. Jag tänker att det är samma känsla när en illustratör slukas av sin bild och pennan börjar rita av sig själv. Du bara vet precis hur linjerna ska dras. Tid upphör att existera. Så är det med flow i skrivandet också. Scenen spelas upp av sig själv och du ser varenda detalj. Du ser dina karaktärer interagera med varandra utan att du själv funderat ut vad som ska hända. Deras dialog kommer som om du ser dem på film. De ligger helt enkelt steget före och visar vägen som berättelsen ska ta. Och skriver du fel så reagerar de direkt. Scenen blir fel. Dialogen känns inte rätt. Som författare deletar du orden du precis skrev. Och studerar dina karaktärer för att se hur det ska berättas. De kommer att visa dig, och när det blir rätt känns det självklart. Något annat sätt att berätta din historia på finns inte.

Jag vet inte varför flow kommer eller när det ska komma. Lika plötsligt som det uppstår, lika snabbt brukar det försvinna. Ibland hjälper det att ha ett frö till scenen innan jag skriver den. Det kan komma när jag skriver en scen som jag gått och längtat efter att skriva. Eller en scen som känns väldigt rolig eller utmanande att skriva. Ibland kommer flow efter någon timmes slitande med orden, när allt känns som sirap och jag trugar fram varje mening. Ibland inspirerar musiken jag lyssnar på genom att få mig i rätt känsloläge.

Men det spelar ingen roll, för jag vet att förr eller senare, så kommer det igen. Flow. Och det är lika uppslukande varje gång det händer.