Browsed by
Författare: Sara Imberg

Thank you for the music!

Thank you for the music!

Musiken är viktig för mig och har alltid varit en stor del av mitt liv. Kanske inte så konstigt då jag är uppväxt med musik av olika slag. Jag har bred musiksmak och beroende på humör väljer jag min musik med omsorg. Det började redan när jag yngre tonåring och gjorde vid mig på morgonen innan skolgång. Då kom min mamma ofta in till mig på mitt rum och lutade sig tillbaks i fåtöljen eller så halvlåg hon i sängen och pratade med mig om skola, vänner, läxor och annat. Hon var alltid intresserad och engagerad i mig och samtidigt som vi pratade strömmade tonerna av musik ut genom högtalarna. Speciellt förtjust var hon när jag spelade Enya.

Men lika viktig som musiken är för mig när jag tränar, lika viktig är den när jag skriver. Som spinning-instruktör har jag under årens lopp lagt hundratals timmar bakom ridån på att göra mina pass. Rätt låtar, rätt övergångar och snygga mixar. För mina kära deltagare märker min energi och min gnista när jag kör mina pass på gymmet. Gnistan får jag av såväl adrenalin som av musiken. Gnistan omvandlas till energi som jag skickar ut till deltagarna, och det jag skickar ut får jag tillbaka. Musiken är viktig. Är det ingen bra musik kommer jag inte igång själv, hur bra instruktören än må vara.

Samma sak gäller mitt skrivande. Jag har uppvärmningsmusik för att komma igång. Musik som triggar till äventyr, krig, kärlek eller för att få fram en sorgsen, melankolisk stämning. Men jag har även musik som är speciell för mina karaktärer. Musik som symboliserar vem dom är som personer, vidunder eller vad de än må vara. I mitt huvud pågår en film när jag skriver och scenerna förstärks av musik som tilltalar mig. Min nuvarande huvudperson har till och med en egen titellåt som jag älskar att lyssna på. Så när jag ska skriva en scen som utmärker henne som individ och person spelar jag den låten. Då ser jag henne framför mig. Känner in hennes inre personlighet och egenskaper. Det blir lätt för mig att ”fånga henne”.  Ska jag nämna några sådan karaktär i filmvärlden som jag misstänker har sina egna ledmotiv så är det Dolores Abernathy i Westworld eller Vanessa Ives i Penny Dreadful.  Det är exempel på två karaktärer som jag tycker är hur intressanta som helst.

Så vad är det då för musik som får mig att komma igång med skrivandet? För mig är det enkelt. Det finns hur mycket bra musik som helst, men jag är ett stort fan av ”Two Steps from Hell”. De är alltid med mig i lurarna. Jag har till och med gjort en hel spellista till mitt nästkommande projekt.

Om jag laddar för att gå på jobbintervju eller ska hålla i en utbildning eller har något annat möte av större karaktär framför mig, laddar jag gärna med lite ”Thunderstruck” – AC/DC eller något från Iron Maiden eller Volbeat.

Som ni förstår genomsyrar musiken mitt liv och jag älskar musik i alla dess former. För med musikens hjälp kan oanade äventyr ta plats – även när man minst anar det 🙂

Vad har ni för favoriter?

George R.R. Martin, storytelling och fantasykongress på Åland

George R.R. Martin, storytelling och fantasykongress på Åland

George RR Martin och Sara Imberg på Archipelacon på Åland 2015. Foto: Ingrid Thulin

Idag är det lite mer än två år sedan jag tog båten över till Åland för att vara med på fantasy- och sci-fikongress i dagarna fyra. Under de dagarna hade jag turen att få lyssna på flera föreläsningar av George R.R. Martin samt avsluta hela kalaset med att gå på samma fest som honom. Att få höra honom läsa flera sidor av ”Winds of Winter” var magiskt. Jag satt och njöt.

Vi såg också ett av Game of Thrones-avsnitten tillsammans – Red wedding, där George berättade att HBO har köpt upp rättigheterna till serien men under varje säsong av de fyra första har han fått skriva manus till ett avsnitt. Det märks, för jag tycker nog att de avsnitten stämmer bäst överens med böckerna.

Dock är det ju alltid någon som har funderingar och åsikter och så var det även i detta fallet under en av föreläsningarna på Åland. En man ifrågasatte George varför han inte hade fler språk som uttalas än dothrakiska trots att han skriver om Seven Kingdoms? Han refererade även till Tolkien som hade utvecklat flera alviska språk. Det borde vara fler språk, tyckte frågeställaren. George skrattade till och tittade på mannen och sa ”Well, när det gäller dothrakiskan har jag kanske skrivit eller kommit på en tio – tjugo ord. Resten är HBO:s verk. Det är dom som har utvecklat språket. Det var aldrig min mening att att göra det. Tolkien gjorde det för att han var språkprofessor i bland annat lingvistik. But hey – I´m just a storyteller. Thats what i do”.

Det var i mina öron ett förbaskat bra svar. För det är precis så jag tänker om mitt eget skrivande och det som kännetecknar mig. Ibland har jag en förmåga att hänga upp mig på småsaker som grammatik, meningsbyggnader, att vandra in och ut mellan presens och imperfekt att jag glömmer bort hela historien som jag vill berätta. Det har tagit mig många år att komma dit. Jag har förstått att det är sådana saker man alltid kan rätta till sen, men när karaktärerna och äventyret knackar på i hjärnvindlingarna – ja, då är det bara att köra på och låta sig svepas med.

Vad gäller storytelling  så är det en uråldrig metod för att nå fram till en målgrupp. I detta fall läsare. Det finns inte mycket rätt och fel och jag kan bara berätta vad jag tycker om och vad som gör det intressant när jag skriver och läser. Jag tycker om att bli surprised by the setting – characters who is not what you think they are. Jag gillar att bli överraskad. När det finns en twist på storyn. Något oväntat sker som jag inte hade räknat med. Det livar upp och jag har svårt att lägga ner boken.

Jag gillar också att inte veta vad som kommer att ske med karaktärerna. Det gör det roligt att skriva. Även om jag har klart för mig från början till slut vad storyn handlar om. Backstorys är bra för min egen skull när jag skriver. Personligen tycker jag det är viktigt att inte ge för mycket infodumpar till läsaren utan att utmana denne. Något som är betydande för många är att man kan relatera till personer som påminner om oss själva. Så när man skriver är det inte helt omöjligt att lägga in eller plantera några av sina egenskaper hos en väl vald karaktär. Vilken karaktär tror ni George R.R. Martin har valt att relatera till? Den berättade han också om. Jag tror jag vet vilken ni tänker på och ni har säkerligen rätt 🙂

Slutligen tycker jag att utvecklingen av karaktärerna är mycket viktig. Det gör det intressant att följa deras inre resa och karaktärerna blir mer intressanta att läsa om. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om George R.R. Martin men avslutar här med följande ord från John Doe:

” When the story hits the paper. It´s not for me anymore – it´s for the reader”.

Prag, steampunk och inspiration

Prag, steampunk och inspiration

På Steampunk-pub i Prag där ingenting saknades. Foto: Sara Imberg

Medan Ingrid och Helen var på kurs för några veckor sedan i hur man skriver plot och manus, följde jag med några vänner till vackra Prag då en av mina vänner skulle springa maraton där. Det blev inga 4,2 mil för mig men det blev många och långa promenader genom den vackra staden.

Jag tycker väldigt mycket om olika miljöer och hämtar gärna min inspiration från olika platser jag sett eller besökt. I detta fall besökte jag en plats som var så vacker, ren och grön. Men när skymningen föll lade den sig likt en mystikens slöja över staden och det var ganska lätt att låta fantasin skena iväg och bygga upp olika scenarier i mitt huvud.

För mig är Prag en speciell stad där alla statyer och gargoyles väcks till liv en gång om året när månen står rätt på himlavalvet. Jag kan också i mina tankar se staden som ett högsäte och en central mötesplats för alla aristokratiska vampyrer runt om i Europa.

Dock fann jag stor del av inspirationen på en alldeles underbar Steampunk-pub där absolut inget saknades. Förutom att maten var god och ölet delikat så var hela miljön uppbyggd kring temat och jag var förundrad över de olika attiraljer som fanns lite här och var. Bord som var uppbyggda av kugghjul och hjullager, den klassiska zeppelinaren i taket, blommor i krukor som var gjorda av stål och plåt för att ge några exempel.

Det första man möts av när man stiger in in i puben är ett gigantiskthajhuvud med en massa sylvassa tänder i stål och innanför gapet snurrar kugghjulen olycksbådande.

Att äta här hade sin utmaning i att kunna koncentrera sig på maten och sällskapet när omgivningen var så fascinerande. Ångan, musiken och kugghjulen förde oss efter måltiden ner i källarens underjord där industri möter värme och eld. När gryningen infann sig slutade vår historia när vi satt vi i en taxi hem för att sova blott några timmar innan det var dags att heja fram vår kompis.

Inspirationsglaset var fyllt till brädden och jag var taggad inför framtida projekt.

 

The hero´s journey.

The hero´s journey.

Hur börjar och hur slutar jag min berättelse? Sagans ändpunkter är kanske det som är viktigast för mig. Personligen föredrar jag en inledning som får mig att vilja ha mer, som fångar in mig och som tar ett ordentligt strupgrepp på mig. En inledning som sätter ribban och där jag får en försmak av vad som komma skall. En bra och genomtänkt prolog är inte helt fel heller. Hur som helst så bör inledningen utfärda ett löfte som gör att läsaren ”står ut” med en lågmäld inledning eller de delar som är lite mer långsamma innan berättelsen och äventyret drar igång på allvar.

Ingrid och Helen har i tidigare inlägg berättat om snöflingemetoden som man kan använda sig av för att komma igång. Men hur skapar man en början, ett mittparti och ett slut på sin berättelse? Ett sätt är att lägga upp den i olika delar enligt en förutbestämd struktur.  Hjälteresan, som även är känd som monomyten eller hjältens äventyr, är ett begrepp för ett mönster som förekommer i många mytologiska berättelser och som man kan använda för att strukturera och dela upp sin historia. Denna blev allmänt känt genom Joseph Campbells bok Hjälten med tusen ansikten/The hero´s journey . Nedan beskriver jag kortfattat ett sätt att  strukturera berättelsen som jag gillar och som i grunden är The Hero’s Journey men som jag anpassat lite efter min egen smak. Joseph Campbell beskriver dock fler steg än de jag väljer att skriva här:

  1. Slutstriden – jag måste veta hur berättelsen slutar innan jag börjar skriva. Slutstriden sätter tonen för vart vi ska och hur äventyret kommer att bli.
  2. Hook/startplatta – Slutet bestämmer var jag måste börja berättelsen. Om Frodo ska förstöra ringen i Domedagsberget så måste han få ringen från första början.
  3. Äventyret kallar – Något händer och skakar om hjälten rejält. Det kan vara en yttre faktor eller någonting inom hjälten själv.
  4. Vägran hos hjälten – Hon blir rädd för det okända och undviker faran och äventyret.
  5. Möte med mentorn – Här möter hjälten karaktären som ger honom träning eller råd för att lyckas med sitt uppdrag. Exempel på olika mentorer är Gandalf och Yoda.
  6. Pinch  – Här ökar både tempot och trycket. Den onde attackerar och hjälten inser att hon/han är den utvalda.
  7. Midpoint – Här brukar oftast hjälten gå från att reagera till agera! Exempelvis Luke Skywalker när han själv söker upp Darth Vader på Bespin.
  8. Plot turn –  Här kan jag spä på handlingen och fläska till det rejält för jag vet att jag har läsaren med mig. Hjälten försöker krossa det onda, men misslyckas. Men hon/han växer med uppgiften och utvecklas. Går det för lätt för hjälten i början är det risk att läsaren tröttnar. ”Obi-Wan never told you what happened to your father.”
  9. Pinch – Ännu mer skit händer och det börjar se mörkt ut. Här förstår läsaren att det är allvar. De onda verkar ha övertaget och ser ut att vinna Det blir mer tryck på hjältinnan/hjälten.
  10. Plot turn – Här får hjälten reda på sista detaljen som han behöver  för att krossa det onda och slutstriden kallar. Exempel på detta är när Harry Potter får reda på sanningen om Dödsrelikerna som behövs för att besegra Voldemort.

Om man mot förmodan har slagit knut på sig själv och inte kan få till slutet kan man alltid köra en nödlösning som kallas Deus ex machina, som ordagrant betyder ”Gud ur maskinen” och som innebär att hjälten i berättelsen hjälps ur en knipa genom ett gudomligt ingripande och inte genom sin egen färdighet. Men helt ärligt – hur kul är det egentligen? Tolkiens örnar är ett exempel som gränsar till gudomligt ingripande. Men han är förlåten!

Nåväl, för mig är detta skelettet när jag skriver. I kommande inlägg kommer jag att berätta mer om hur jag lär känna karaktärerna lite bättre. Tro mig, de brukar ha mycket intressant att berätta för mig när jag sätter mig ner och tar en kopp te med dom. 🙂

Gräv där du står!

Gräv där du står!

Du blir ingen Zlatan utan uppvärmning och träning! Att bara sätta sig ner och tro att idéerna ska avlösa varandra och inspirationen ska infinna sig stämmer inte riktigt. Inte i min vardag i alla fall. En av fördelarna med att gå utbildning i skrivande handlar också om uppvärmning. Att få ur sig det som är mindre bra i början innan man kan börja arbeta på allvar med det som faktiskt kan bli riktigt bra.

Karin Tidbeck liknade uppvärmningen vid en en senapsflaska. Du vet att du måste skaka den och först kommer det ut en mindre god sörja där senapen är blandad med vatten som smakar blask. När det är gjort kan du börja leka med ord och sätta klockan på exempelvis tre minuter. Gräva i en hög med lappar där det står olika ord. När du valt ditt ord så har du tre minuter att skriva ner en kort sekvens eller situation/händelse. Strunta i grammatik och stavning. Skriv utan uppehåll och var tillåtande och acceptera varje infall, hur ologisk den än kan kännas. Du kan också använda bilder. Mörka, ödesmättande eller kanske storslagna landskap som hänför. Skriv ner kort vad du ser och vad du känner.

Det gäller att hitta sin egen uppvärmning och sitt eget sätt. Stephen King förespråkar i sin bok Att skriva att schemalägga sin skrivtid, vilket är lättare sagt än gjort om man är småbarnsförälder men han har en poäng. När det finns tid inplanerad och förutsättningar är skapade (vilket också är kritiskt) så blir det gjort.

För egen del handlar det också om att prioritera i vardagen och välja vad man vill lägga sin tid på. Är ditt ordinarie jobb så krävande att din energi försvinner där? Har du för många fritidsaktiviteter i omlopp som slukar din fritid? Kanske umgängeskretsen är för stor och tar för mycket tid? En sak vet jag, ju mer jag tränar på en aktivitet desto bättre blir jag. Och bäst är om jag älskar det jag gör.

Bildresultat för Inspiration is for amateurs. The rest of us just show up and get the work done

 

 

 

So it begins!

So it begins!

Den oändliga historien, Bilbo och Sagan om Ringen.  Min storebror hade tänkt lämna tillbaks böckerna på biblioteket. Så blev det inte.

Inkörsporten till fantasins underbara värld fylld med magi och äventyr hade öppnats för mig på allvar. Förvisso hade jag redan nosat på temat när jag läste Narnia av CS Lewis eller när jag smög omkring sena kvällar och lyssnade förundrat på min storebror och hans kompisar när de spelade ett rollspel som hette Dungeons and Dragons. Jag kunde sitta utanför dörren och lyssna och jag fantiserade vilt om hur en Harpya såg ut eller vad en Drow var för något?

Med andra ord så har världar alltid fascinerat mig och jag tror ständigt och jämt att en tidsloop ska gripa tag i mig en blåsig dag när ett plötsligt stormoväder sveper in genom Lund och jag transporteras till en spännande plats där ett storslaget äventyr väntar just mig.

2010 anmälde mig äntligen till en kurs i att skriva science fiction och fantasy för Karin Tidbeck. Bang on target, jag var hemma! Förutom Karins kompetens och förmåga att lära oss allt om exempelvis bakland och hur man bygger civilisationer på andra planeter, träffade jag fyra fantastiska skrivarvänner. Jag är otroligt glad över att starta denna blogg med två av dom. Dock finns Simon och Olof med i kulisserna. Men jag ville ha mer äventyr och mer magi, så det blev flera kurser för min del inom samma genre, fler kongresser och fler spännande möten och framförallt – mer skrivande.  Spännande projekt ligger framför mig nu och bara väntar på att få ta av sig osynlighetsringen.

Så tack JRR Tolkien, CS Lewis, Lloyd Alexander och Michael Ende för att ni öppnade dörren.

The magic never ends – C.S.Lewis