Browsed by
Författare: Helen Ekeroth

Magi – för barn och vuxna

Magi – för barn och vuxna

Jag och yngste sonen övar till religionsprovet och diskuterar Gamla testamentet ur ett källkritiskt perspektiv.

”Jag tror inte det är helt sant för de använder magi.” säger sonen.
”Magi?” frågar jag.
”Ja. Moses måste ha använt magi när han delade havet.”

Vi människor har sedan långt tillbaka berättat sagor vid lägerelden. Ofta med magiska och övernaturliga inslag. Mycket av Gamla testamentets berättades också muntligt under lång tid, innan det skrevs ner. Sagan berättar sanningen, skriver Ingrid i Sagorna och sanningarna. Och ofta är det nog så, att sagor och religiösa skrifter bottnar i en form av sanning som säger något om oss som människor. Vi har, oavsett om vi är troende eller inte, ett behov av berättelser, tror jag.

Vi fascineras av berättelser oavsett om vi är barn eller vuxna. Kanske var det i högre utsträckning samma slags berättelser som både barn och vuxna lyssnade till förr, när man samlades i köket med gammelmormor och historierna berättades från generation till generation. Jag tänker på att vi idag delar upp våra berättelser så mycket efter ålder. Det fyller en funktion som vägledning, men kanske håller vi för hårt på dessa gränser ibland när vi väljer vad vi ska läsa. Vad säger att en bok bara kan läsas av barn eller ungdomar för att den står på en viss hylla i bokhandeln?

Trollstavar som ägs av Sirius Black, Dumbledor och Voldemort. Den längst upp ägs av min familj.

Jag plöjer fantasyböcker för ungdomar, dels för att jag själv skriver för barn och unga och dels för att det finns så mycket bra böcker. Det är också väldigt roligt att få samma läsupplevelse som mina barn. Många ungdomsförfattare lyfter träffsäkert perspektiv och frågeställningar om normer, jämlikhet och vår framtid utifrån hur det är i dagens samhälle. Här är det ingen skillnad på fantasy och annan litteratur. Samma typ av frågeställningar kan ställas oavsett vad du skriver. Jag vill uppmana fler vuxna att läsa ungdomsböcker, för de är berikande på många sätt.

Tillbaka till sagorna. Jag blir fortfarande lika trollbunden av sagor som när jag var liten. Kanske är det därför jag ofta väljer fantasy när jag läser. Och kanske finns det många fler vuxna som uppskattar ungdomsfantasy än vad jag tror. De som går till hyllan för unga vuxna i bokhandeln kanske inte alls ska köpa en bok till sitt barn, utan till sig själv. Jag tror att vuxna fortfarande också vill höra sagor.

P.S Vi är många som har slukats av den magiska världen i Harry Potter, Hirkas kamp i Odinsbarn eller av Katniss öde i Hungerspelen. Jag hoppas att fler vuxna vågar sig in i den magiska världen för den är fantastisk.

 

 

Ett författarmöte och om vad en berättelse kan förmedla

Ett författarmöte och om vad en berättelse kan förmedla

Jag läser för att bli underhållen. När en bok får mig att tappa tid och rum, när berättelsen slukar mig hel, det är den ultimata läsupplevelsen. Om berättelsen dessutom får mig att reflektera över saker och öppnar upp mina sinnen, då är det ytterligare en dimension som tillfredsställs. Jag skriver själv för att underhålla. För att jag hoppas kunna ge läsaren en magisk värld att slukas upp i. Men, jag är också medveten om att jag kan påverka genom hur jag väljer att skriva, t ex genom hur jag framställer mina karaktärer.

Jag och Ingrid är på Sara Bergmark Elfgrens signering av hennes nya bok Norra Latin. Vi frågar Sara vad hon tänker om att förmedla ett budskap och att underhålla.

Sara Bergmark Elfgren signerar på SF-bokhandeln. Foto: Ingrid Thulin

”Jag skriver mycket för att underhålla, men sen är det ju klart att mina värderingar lyser igenom. Men jag tror det kan vara lite farligt att sätta sig ner och skriva och tänka att nu ska jag skriva om den här viktiga frågan med det här budskapet. Jag ser det snarare som att jag gör mainstreamunderhållning. Det finns mycket mainstreamunderhållning som reproducerar trista stereotyper om och om igen och jag vill inte göra det. Om jag vill förmedla en känsla så är det att människor ska känna att de inte är ensamma med att känna som dom gör. Jag vill gärna skänka lite hopp.” svarar Sara.

Stereotyper pratas det om på de flesta skrivkurser. Och självklart vill jag inte heller att mina karaktärer ska ses som stereotyper. Jag vill t ex inte befästa könsroller som jag inte står för. Detta känns mer och mer viktigt, vilket visar sig i t ex metoo-rörelsen. Jag var nyligen på en Likarätts-konferens på arbetet, där budskap som när det ovana blir vant och variation är det normala satte enkla ord på hur vi kan förhålla oss till olikheter.

I teorin är detta glasklart, men när jag skriver smyger det sig ändå in stereotypa karaktärer ibland. Jag jobbar på detta, för jag vill att mina berättelser och karaktärer ska få läsaren att fundera över och ifrågasätta normer och samhällsstrukturer i den verkliga världen.

Något som slog mig nyligen var att jag valt en äldre, manlig mentor till min huvudkaraktär. Mentorn är en arketyp som ofta får spelas av just en klassisk Gandalf. Min mentor ska istället vara en kvinnlig karaktär. Det är sådana små val jag som författare kan välja att göra för att skapa världar som visar läsaren på vad som är möjligt. Om det budskapet gör en liten skillnad är jag nöjd. Främst vill jag trots allt underhålla mina framtida läsare.

P.S Började direkt läsa Norra Latin och gillar. Som  författare inspireras jag av Saras förmåga att skapa levande, trovärdiga och komplexa karaktärer. 

P.S 2 Stereotyp. En karaktär som är förenklad och klichéartad. Arketyp. En tidlös urtyp, som kommit ur våra berättartraditioner.

Hjältens resa för klassisk plot

Hjältens resa för klassisk plot

Klassisk fantasy bygger ofta på hjältens resa, som kort innebär att hjälten i berättelsen ska utmanas, misslyckas och utvecklas, för att slutligen återvända hem som hjälte.

Vi har varit på en av kurserna hos Tiny Lumberjack igen och sugit i oss allt som Therese säger. Hjältens resa går lika bra att använda till romanprojekt som till filmskapande. Och, lustigt nog, så köper vi samma upplägg om och om igen när vi läser en bok eller ser en film. Med på kursen var också författarna Ingrid Remvall och Anette Eggert. Ingrid har grottat ner sig i litteratur om dramaturgi och annat matnyttigt i Robert Mckee´s Story och Dialoge, vilka vi också får tips om på kursen. Hon använder inte modeller och strukturer som mallar som måste följas, utan som ett stöd och som inspiration för att få mer tid att vara kreativ.

Hjältens resa och de tolv stegen.

Ingrid skrev sitt första manus helt utan struktur, vilket verkar vara vanligt. Mitt första manusförsök gjordes också helt utan struktur. Något som resulterade i en splittrad historia, som enligt min lektörs utlåtande var mer som tre historier än en. Men skam den som ger sig! Andra försöket gjordes med mer struktur och tredje med mycket mer struktur. Det funkar för mig. Just därför blir jag fascinerad av författare som Anette, som främst skriver utifrån känsla – för att det ger mest kreativitet. Motsägelsefullt till Ingrids synsätt, att struktur kan ge mer kreativitet. (Ska tilläggas att Anette använder viss struktur som hjälpmedel.)

Efter kursen förde jag över huvuddragen i det synopsis jag håller på med till de tolv stegen i Hjältens resa. Det tvingade mig att fundera på saker som vem som är hjältens mentor (min hjältes Gandalf), vilket kall till äventyr min hjälte får och vad som är den första tröskeln/vändningen i berättelsen. Jag kommer kanske inte att följa de tolv stegen slaviskt, men de gav mig ett nytt perspektiv på min berättelse. När Ingrid Thulin gav mig respons på mitt synopsis och mitt försök att använda Hjältens resa fick jag ytterligare insikter. Som att min hjälte har både ett falskt och ett sant kall till äventyret. Så, förhoppningsvis leder allt förarbete fram till en mer spännande och fängslande berättelse!

P.S Läs mer om Hjältens resa, eller Hero´s journey, i Saras inlägg.

En för alla, alla för en

En för alla, alla för en

Bokmässa 2017 är över. Lördagen var fylld av en mix av känslor, om detta skriver Ingrid i Hoppet i fantastiken och verklighetens hjältar. Bortsett från det kan jag konstatera att mässan kändes som fest och inte pest, som jag skrev om innan mässan.

I år var nätverkande och samtal med författare och förlag den stora behållningen. Polletten trillade ner för min del när, jag förstod vad andra menar när de säger att det är för just detta de åker till mässan.

Genom fandom och Swecon (science fiction-kongresser i Sverige) har vi tidigare mött fantastikförfattare. Det finns en samhörighet och anda inom fandom, som fås genom att kongresserna är deltagarevenemang där fans och författare möts på samma villkor för att prata om skrivande och böcker. Samma stämning mötte oss i Bokmässans Fantastikgränd, en egen myllrande värld där författare och läsare möts. Här träffade vi Anna Jakobsson Lund och Anna Arvidsson, två av tre Annor som bloggar på annaskriverunder. Deras skrivartribe inspirerar och visar styrkan med att vara flera författare som samarbetar.

Anna Arvidsson, Anna Jakobsson Lund, Helen Ekeroth och Ingrid Thulin på bokmässan.

Det som slår mig är hur generösa många författare jag möter är. Generösa med att dela med sig av sina erfarenheter och att vilja nätverka. Då är det en ynnest att få vara en del av skrivarvärlden. Bokmässan fyller en viktig roll för författare som mötesplats och jag hoppas mässan nästa år åter blir en plats där alla kan mötas.

Bokmässehelgen blev också ett tillfälle för min egen skrivartribe att prata pågående skrivprojekt och framtidsplaner. Så, en för alla och alla för en (trots att Ingrid, Sara och jag är tre och inte fyra musketörer) – fundamentet för vår vänskap och vårt författande.

P.S. Givetvis lyssnade vi på inspirerande författarpaneler också. Och köpte böcker. Vi räknade på hemvägen hur många böcker som följde med från mässan. Ingrid vann i år igen.

Nätverksfest – eller pest

Nätverksfest – eller pest

Bokmässan hägrar om en vecka. Jag var där förra året och älskade det. Vimlet, överflödet av böcker, författarna. I år känns det lite annorlunda att åka dit. Dels beroende på att många väljer att inte åka alls (fullt förståeligt) och dels på att jag denna gång åker i egenskap av både besökare och författare. Visserligen debuterar jag inte med min bok förrän nästa år, men nätverkandet har redan börjat. Så till det som jag funderar på; hur mycket nätverkar författare IRL och på sociala medier?

Jag vet personer som inte vill vara i vimlet alls eller som är det fast det kostar dem mycket energi. Som tycker det sociala nätverkandet är pest. Det ytliga vimlet (läs minglet) kan jag själv tycka är just pest och något som jag försöker undvika. Att däremot träffa likasinnade, som har samma stora vurm för skrivande som jag, det är oerhört berikande. Det ger energi, men tar också energi för mig. Efter mycket socialiserande kan jag känna mig dränera på energi, trots att det har gett mig väldigt mycket positivt. Just för att jag också får energi genom att vara själv och inte genom att ständigt vara med andra människor. Introvert med andra ord.

Bokmässan känns mest som en nätverksfest, just för att där vet jag att de likasinnade finns. De som skriver böcker, läser böcker och vill prata om böcker. I år ska det bli extra roligt att lyssna till, eller få signeringar, av författare som jag har börjat följa på instagram eller via olika facebook-grupper.

Men tillbaka till nätverkandet. Det är något jag funderat på sedan jag kom ut ur byrålådan med mitt skrivande, men ännu mer sedan jag skrev avtal med förlag. Bokutgivningen hägrar långt där framme och känns inte riktigt på riktigt än. Samtidigt hör och läser jag om författare som pratar om vikten av att ha författarplattformar och marknadsföringsstrategier. En hel del gör ju förstås allt i egen regi, som egenutgivare. Men även författare på förlag marknadsför sig själva, utöver det som förlagen gör. Jag vill nätverka för att det är roligt, men, ibland flåsar kravet på att synas i nacken.

Det viktiga är att ju trots allt att skriva. Och att hitta balans i nätverkandet.

 

Lektören – värd sin vikt i guld

Lektören – värd sin vikt i guld

Jag har använt lektör två gånger, till två olika manus. Det har varit lika värdefullt båda gångerna. För du kommer till en punkt då du får svårt att på egen hand bearbeta och skriva om din text fler gånger. Så har det iallafall varit för mig. Jag hade skrivit på mitt manus i nästan tre år och var på mitt femte utkast när jag gav hela manuset till Ingrid för att få det lektörsläst. Ingrid hade gett respons till mig innan, men då på kortare textstycken från olika delar från manuset. Hon har även gett respons till andra skribenter och jag vet att hon är väldigt bra på att se saker och sammanhang och komma med nya tankar och idéer till förbättringar.

Att ge sitt manus till någon en känner väl kan vara både bra och mindre bra. Första gången jag anlitade lektör var det min skrivlärare. Jag visste båda gångerna att jag fick lektörer som var duktiga och som skulle ge mig mycket att jobba vidare med. Jag visste också att de var välbekanta med genren jag skriver i. Med Ingrid visste jag dessutom att hon har en bra känsla för vilken typ av berättelse jag vill skapa. Nackdelen skulle kunna vara att hålla det objektivt och inte ta responsen personligt. Kanske väljer en del en lektör de inte har någon relation till av detta skäl. Det kan vara lättare att ta emot kritik (både positiv och negativ) från någon du inte känner. Det viktiga är att faktiskt anlita en lektör, för det hjälper dig att förbättra din berättelse så mycket! Det är också något som jag uppfattar att förlagen uppskattar, att få manus som har blivit bearbetade ordentligt.

När Ingrid läst mitt manus, träffades vi på café och samtalade om manuset. Vi satt länge. Caféägaren kom leende och fyllde på våra kaffemuggar, medan vi befann oss i bubblan som är världen i min berättelse. Jag fick brottas med utmanande frågor och påståenden som Vad är det som gör att det finns en tidspress? Vad är syftet med deras uppdrag? Varför ifrågasätter inte huvudkaraktären varför hon ska göra detta? Det är för uppenbart att denna person ska förråda dem – det borde vara någon annan som gör det. Den här karaktären är för onyanserad – gör henne mer komplex, mer spännande.

Jag fick med mig massor att jobba vidare med. Och en stor portion energi av alla idéer som väcktes i mig. Det blev en utmaning att hitta svaren och att skriva om utifrån responsen. Det resulterade i utkast nummer sex. Det utkast som jag skickade till förlag och som fick Rabén och Sjögren intresserade och som jag nu har skrivit avtal med. Snart börjar nästa resa, att arbeta vidare med manuset med en redaktör på förlaget. Det ska bli otroligt spännande att se hur vi kan snäppa upp manuset ytterligare.

 

 

Skrivflow (eller marsipantårta)

Skrivflow (eller marsipantårta)

Flow. Det är ett magiskt, mytomspunnet begrepp. Något varje författare vill uppnå. HELA TIDEN. Men de flesta gör inte det så ofta, utan fortsätter enträget att sträva dit. Och plötsligt händer det. Flow uppstår. De stora frågan är då: HUR fick jag flow? HUR uppnår jag det igen? För flow i skrivandet är fantastiskt, obeskrivbart.

Jag fick flow idag. 1000 ord rann ur fingrarna och ner i tangenterna. Orden flödade fram på det vita bladet i datorn. Som att få njuta av en hel tårta själv. Känna den lena vaniljsmaken blanda sig med syrligt hallon och söt marsipan. Bara befinna sig i bubblan. (En ganska kass jämförelse, som kom till bara för att jag också haft kalas för två av mina tre söner och ätit just marsipantårta.)

Det går inte riktigt att beskriva det tillstånd som flow sätter en i. Bara de som skriver själva och har upplevt det kan förstå. Flow kan förstås upplevas i andra sammanhang också. Jag tänker att det är samma känsla när en illustratör slukas av sin bild och pennan börjar rita av sig själv. Du bara vet precis hur linjerna ska dras. Tid upphör att existera. Så är det med flow i skrivandet också. Scenen spelas upp av sig själv och du ser varenda detalj. Du ser dina karaktärer interagera med varandra utan att du själv funderat ut vad som ska hända. Deras dialog kommer som om du ser dem på film. De ligger helt enkelt steget före och visar vägen som berättelsen ska ta. Och skriver du fel så reagerar de direkt. Scenen blir fel. Dialogen känns inte rätt. Som författare deletar du orden du precis skrev. Och studerar dina karaktärer för att se hur det ska berättas. De kommer att visa dig, och när det blir rätt känns det självklart. Något annat sätt att berätta din historia på finns inte.

Jag vet inte varför flow kommer eller när det ska komma. Lika plötsligt som det uppstår, lika snabbt brukar det försvinna. Ibland hjälper det att ha ett frö till scenen innan jag skriver den. Det kan komma när jag skriver en scen som jag gått och längtat efter att skriva. Eller en scen som känns väldigt rolig eller utmanande att skriva. Ibland kommer flow efter någon timmes slitande med orden, när allt känns som sirap och jag trugar fram varje mening. Ibland inspirerar musiken jag lyssnar på genom att få mig i rätt känsloläge.

Men det spelar ingen roll, för jag vet att förr eller senare, så kommer det igen. Flow. Och det är lika uppslukande varje gång det händer.