Browsed by
Författare: Ingrid Thulin

Filmögat vässar bokens scener

Filmögat vässar bokens scener

Thérèse Ahlbeck visar scen-magi på Tiny Lumberjack Café. Foto: Ingrid Thulin

På manuskursen faller vi genast i fällan. När vi ser en scen med Helen Hunt ur filmen Livet från den ljusa sidan utbrister vi kursdeltagare närapå samtidigt:

”Hon är en så fantastisk skådespelare.”

Det är ju sant så klart. Hon ÄR helt fantastisk. Och har självklart satt sin prägel på scenen. Men att scenen vi ser är fantastisk är ju hela filmteamets förtjänst, och det börjar med manuset. Det är här det föds. Miraklet.

Helen och jag sitter bänkade på charmiga Tiny Lumberjack Café i Lund den här söndagen för att lära oss om scen och plot i filmmanus. Thérèse Ahlbeck och Marcus A. Olsson är filmskaparna som vunnit rader av filmpriser under 20 års tid och varit Oscarsnominerade för Stora & små Mirakel (2000) och Janna & Liv (2010). Senaste kortfilmen heter Lost in Stångby, och nu pågår arbetet med kriminal-komedi-serien Happy Street. Thérèse Ahlbeck inte bara kan det här, hon lever det. Alla lyssnar intensivt.

Och jag inser. Att skriva filmmanus är en helt egen konstform. Att vara bra på att skriva prosa hjälper inte mycket här. Nivån av konkretion är hög. Det går inte att komma undan med poetiska beskrivningar. Att skriva med sådan precision, precis lagom mycket så att regissör och skådespelare vet intentionen men bjuds in att bli medskapare. En konst, en balansgång på slak lina.

”Filmen skrivs flera gånger, först av manusförfattaren, sedan av regissören och skådespelarna och sedan även i klipprummet. Att skriva för film är som att skala en lök fast omvänt, du bygger på lager efter lager.” Thérèse förklarar och visar fler scener.

Trots att jag snabbt insett att jag är grönare än vetegräspulver på filmmanus så hittar jag mängder att använda i mitt eget skrivande. På senare tid skriver jag mer scenbaserat. Jag gör enkla scenbeskrivningar av nyckelhändelser i romanen och bygger sedan ut dem. Det är en metod jag hittat som passar mig bra. Och tillåter mig att plocka russinen ur kakan och skriva det jag faktiskt brinner för samtidigt som jag håller min linje och vet vart jag är på väg.

En nyckel jag kommer använda mig av framöver är IN – och UT. Scenens huvudkaraktär har en känsla med sig IN i scenen, den ska förändras till sin motsats som hen tar med sig UT ur scenen. Hopp ska bytas i förtvivlan, kärlek i hat, misstänksamhet i förtroende och tvärtom. Scenens huvudperson MÅSTE genomgå en förändring.

”Sker ingen förändring så kan scenen vara hur vacker som helst, då har den inget berättigande. Den ska bort.” Thérèse är bestämd.

Så sträng är filmens värld.

Mitt bokmanus kommer att få finna sig i ett sådant vakande öga framöver.

 

 

 

1000 tack!

1000 tack!

Helen, Ingrid och Sara vid en planeringsdag i mars. Vi är ännu gladare idag 🙂 Foto: Ingrid Thulin

Idag är det jubileum. Vi firar en månad som bloggare och vilken present ni har gett oss:

Vi nådde över 1000 unika besökare på bloggen under april!

Det överstiger våra vildaste fantasier. (Och som ni förstår kan våra fantasier ändå vara ganska vilda emellanåt.)

Tack! 1000 tack!

Det finns inte ord att beskriva hur glada vi är att ni vill läsa det vi skriver. Både om skrivande och texter från våra bokprojekt.

Våra tankar om skrivande svämmade över och Helen föreslog att vi skulle skriva om det. Så klart! Från idé till blogg gick det snabbt, vi bestämde oss i februari, byggde i mars och startade 1 april.

Vi hoppas bloggen ska ge inblick i hur skrivande liv är för så många av oss, ett letande efter metoder, ett ständigt klurande på idéer, förebilder, skrivglädje, skrivvånda, jakt efter skrivtid. Vi vill berätta om vad som funkar  och inte funkar för oss. Och vi tre skrivvänner är ganska olika där – så vi hoppas det finns något för alla.

Oavsett om du själv skriver eller inte hoppas vi att du vill läsa våra texter, att det ger dig energi och att du känner dig välkommen att delta i samtalet. Och glöm inte berätta för andra vad du brinner för.

Vågar vi så vågar du!

Kommentera på våra inlägg eller mejla oss gärna på kontakt@uturbyraladan.nu , om det är något särskilt du vill att vi tar upp.

Snöflingor smälter i mina händer

Snöflingor smälter i mina händer

Snöflingemetoden som Helen pratar om låter ju jättebra. Verkligen.

Men när jag ska fånga snöflingor så smälter de i händerna, iskallt vatten droppar mellan fingrarna som blir stelare och rödare för varje minut.

Jag ger upp.

Skulle jag fortsätta så skulle jag förfrysa dem helt. Jag tar på mig vantarna istället och håller ut dem i snöfallet. Flingorna smälter inte på stickad ull, men är i gengäld oberörbara, iskalla inför min längtan att påverka dem. De lägger sig bara till synes helt slumpmässigt på mig och runt mig och landar på tungan om jag sträcker ut den. För det gör jag. Skrivmetoderna hånar mig, då retas jag tillbaka.

Jag räcker ut tungan åt ett snöfall.

Jag är patetisk.

Det här gäller inte bara snöflingor, det gäller postitlappar, färgpennor, synopsis, baklänges-synopsis (ja, det är sant, jag har prövat det med), bubblor, mindmaps, tidslinjer, bakland, djupintervju med fiktiv karaktär. Allt.

Spika fast dig i skrivstolen, sa Cecilia Nordlund. Gräv där du står, uppmanar Sara. Jag gör det också. Jag förfryser mina händer, rullar snöbollar, tapetserar med postitlappar, målar anteckningsboken i regnbågens färger; Min stolsits är full av spikhål och gräsmattan ser ut som om en mullvadskonferens.

Men när jag på händer och knän kravlar uppför berget av jord, snö, utdragna spikar, knycklat papper och uppstickande färgpennor jag samlat ihop så händer det ibland att det är högt och stabilt nog att stå på för att se landskapet breda ut sig.

Det behövs bara ett sådant ögonblick någon gång då och då för att veta:

Jag ger aldrig upp.

Karin

Karin

Berättelsen om Karin föddes ur ett foto jag tog när jag satt på Stadsbiblioteket i Malmö en ruggig höstdag 2012. Eftersom det var svart utanför speglades bokhyllorna i de stora fönsterglasen, men ett ljus trängde in utifrån – det ljusa reflektionerna från vattnet i dammen, och mitt i ljusgläntan siluetten av en äldre kvinna. Hon såg ut över vattnet. Fotot jag tog blandade ljuset från dammen med bokhyllorna bakom, hon stod mitt i fiktionen. När jag tittade upp var hon borta.

Hon hade klivit in i berättelsen.

Dam med paraply står i ljus fläck med mörkare växtlighet runtomkring.
Hon stod där, sedan klev hon in i berättelsen. Foto: Ingrid Thulin

Karin

Sjöfåglarna vinglade som druckna idag, bråkade och bets, men när de upptäckte sin vän samlades de snabbt. Papperspåsen prasslade när hon öppnade den för att slänga nävar med torra brödkanter åt dem. Inte en bit i taget, som hon hade gjort när hon matade ankorna med Mathias när han var liten, nej nävar. Varför reta dem och tvinga dem att slåss tänkte hon nu. Då hade hon njutit av skådespelet och hans tindrande ögon. Nu ömkade hon fåglarna, det kändes nedrigt att de skulle behöva slåss för en brödkant. Nackdelen var förstås att påsen tog slut fort. Hon vände den upp och ner för att skaka ur smulorna. De gick väl till fiskarna därnere under den svagt frömjöliga ytan.

Med käppen som stöd lutade hon sig framåt, följde smulornas färd mot mossgröna stenar på botten och sökte efter livstecken. Sitt eget ansikte såg hon, med frömjöl på krusiga kinder. I ytan såg hon också spegelbilden av måsarna som skyndade för att slåss om resterna. Deras ljusa skuggor ilade över ytan, hon följde en av dem med blicken tills den korsade hennes egen spegelbild igen. Glödande gröna kinder såg hon, brunnsdjupa ögon mötte hennes bakom glänsande ögonfransar. Karin blinkade. Spegelbilden skrattade. Hon blinkade igen. Såg sina gammelgumskinder dallra i frömjölsytan. Inget spår av den andra.

Hon hade hört det, helt säkert, skrattet. En salt vind från havet dök mot henne, rev slingor av grått hår ur hårnålarna och dansade med dem. Släppte dem sedan och flydde lika fort som den kommit.

Karin ställde sig spikrak upp i hela sin längd, utan hjälp av käppen, så som hon ibland gjorde när hon inte tänkte på det, och skakade på huvudet. Hon stod så en stund och såg fiskmåsarna överge brödkampen med genomträngande skrin. Kanske borde hon gå till havet imorgon, det var länge sedan hon var vid havet, hon kunde inte minnas när hon senast var vid havet.

Det var dags att gå hem och sätta på potatisen. Hon åt middag klockan tolv varje dag. Varför hade hon för länge sedan glömt, men hon mindes; Det var dags att gå hem och sätta på potatisen.

 

Texten är den första jag skrev om Karin, men det har med åren blivit en längre berättelse, om saknad, sökande, kärlek och förlust.

Allt är skam

Allt är skam

Skam var det ja.

I mitt förra inlägg skrev jag att det bara finns en skam i skrivandet. Nå, nu hävdar jag motsatsen, så häng med:

ALLT SKRIVANDE ÄR SKAM.

– Skam är en kompass för när det du skriver kommer att beröra, sa artisten och låtskrivaren Cecilia Nordlund när jag lyssnade på henne vid Brown bag lunches på Skissernas museum i tisdags. Cecilia Nordlund intervjuades av Paola Pellettieri i ett flödande samtal om kreativitet som fick det att låta så självklart.

(Och nu ska jag försöka få det att låta som att det var det jag menade hela tiden. Och det var det ju. För det är utanför ens comfort zone allt händer. När skammen över att blotta sig, att skriva dåligt, att vara pretentiös sätter in, då blir det ofta texter som berör.)

Cecilia Nordlund och Paola Pellettieri sitter i varsin stol.
Cecilia Nordlund och Paola Pellettieri på Skissernas muséum i tisdags. Foto: Ingrid Thulin

– Nu blir det lite flummigt, men vi har ett kollektivt medvetande. Det handlar om att öppna upp för det. Fånga det. Vara en kanal, säger Cecilia Nordlund vid samtalet på Skissernas.

– Hur gör du det? undrar Paola Pellettieri.

– Genom att göra det till en vana. Att skriva samma tid varje dag. Hellre fem minuter än inget alls.

– Kommer du ihåg vad du gjorde när du fick en av dina bästa idéer?

– Det är ganska osexigt också. Man bara sitter kvar på pianostolen eller skrivstolen och går inte därifrån. Odlar rumpfinnar. Ger inte upp. Spika fast sig helt enkelt. Så jag satt nog där fastspikad med fett hår och var sur och trött, och så gjorde jag något.

– Det behöver inte ta lång tid. Det kan ta en kvart. Min regel är att försöka skriva lite varje dag. Kanske en kvart. Sedan kan man koka kaffe och kolla mobilen.

– Vara lagom snäll och lagom hård mot sig själv? 

– Ja, och inte glömma att leka och ha andra att leka ihop med, säger Cecilia Nordlund.”

Jag går från Skissernas och ler brett. SKAM* och lek. Värre kan man ha det!

Fakta:

Cecilia Nordlund är artist, låtskrivare och låtskrivarpedagog. Hon är lärare på Malmö musikhögskola och grundade Popkollo Malmö 2007. Under 90-talet spelade hon i Souls och startade senare bandet Sunshine Rabbits. Cecila Nordlund och Fullmånen från helvetet! heter senaste projektet.

Brown bag lunches är en samtalsserie om kreativa processer på Skissernas muséum i Lund. Varannan tisdag möter samtalsledaren Paola Pellettieri skapande människor inom olika fält. Paola Pellettieri studerar sedan 2014 vid Lunds universitets författarskola. Hon har bakgrund som kreatör i reklambranschen, samt som manusförfattare för film och tv.

*På lördag har SKAM säsong fyra premiär på SVT Play. Då blir det mer SKAM – tv-serien, här på bloggen. Glad påsk!

SKAM den som ger sig

SKAM den som ger sig

Det rinner tjära ur mina fingrar ner i tangentbordet, bokstäverna klibbar vid varandra och bildar ord-smet på skärmen. Karaktärerna står och pratar rätt avspänt med varandra, i full kostym, men deras fötter är ingjutna i den allt stelare textbetongen – jag har ingen aning om hur jag ska få dem att röra sig framåt.

SA JAG UPP MIG FÖR ATT GÖRA DET HÄR?!

Vissa gör ett synopsis och ritar ut scenerna i förväg, andra gör som jag och filar på karaktärer och miljö i det oändliga, och hoppas att det ska börja hända något också. Vi ser vart det leder liksom. Men det tar sån tiiiid! Och så har vi ju den där risken att de bara står och snackar.

Det är då man måste vända sig till förebilderna. Vad gör de som funkar, som inte jag hittat fram till? Är det någon SKAM* att härmas? Nej. Att prova att skriva som sina förebilder är nästan ett måste för att sedan kunna hitta sitt eget språk. Varför inte stå på giganternas axlar när de nu finns där?

Vem vill inte skriva som Julie Andem? frågade Helen i sitt förra blogginlägg. Andems mästerliga ungdomsserie SKAM* är rappt berättad men har mer djup än många fullängdsromaner i sina korta episoder, och varje gång jag ser om en scen upptäcker jag något nytt.

Kurser i dramaturgi är nästan alltid inriktade på teater eller film, medan vi romanförfattare lämnas att uppfinna hjulet själva. Nå, jag vill lära mig det där drivet en riktigt bra tv-serie har. Så i maj blir det manuskurs. Sedan ska jag väl kunna dra loss de där älskade karaktärerna ur betongen.

Det finns bara en skam: SKAM* den som ger sig!

*Fjärde säsongen av SKAM har premiär på måndag! Se trailern här!

EDIT: Fjärde säsongens episoder är igång. Se avsnitt och inlägg från karaktärerna här!

Porträttbild föreställande Sana, i svart hijab.
Sana, spelad av Iman Meskini, är huvudkaraktär i fjärde och sista säsongen av SKAM. Det här blir så bra! Foto: NRK
Astrid, John, Terry och DÖDEN sa: ”Säg upp dig”

Astrid, John, Terry och DÖDEN sa: ”Säg upp dig”

Sagan. Det har alltid handlat om Sagan. Magin.

Flickan ger sin röst åt linden så näktergalen ska sjunga för gamlingarna i fattighuset. Hjälten Frodo sviker i sista stund och svikaren Gollum får rädda världen istället. Och DÖDEN åker på semester och anställer en vikarie.

Astrid Lindgren, JRR Tolkien och Terry Prachett – författarna som följt mig hela livet. Avlöst och överlappat varandra, tröstat och fått mig att skratta igenom pocket efter pocket av igenkänning. De kommer alltid att sitta på min axel, viska i mitt öra, leta sig in i mina texter.

Men det fanns en tid när de texter jag skrev inte var magiska.
Den tiden slutade med en omorganisation och en chef som sa: ”Så vad ska vi ha dig till då?” (Citatet är inte ordagrant, men innebörden så som jag minns den.)

Då fladdrade gardinen till, Astrid, John, Terry och DÖDEN materialiserade sig i rummet. (Ok, ok, Terry var inte död än vid den tidspunkten, men hey, de är författare, de fixade det på något sätt, ok?) De svarade med en röst: ”Hon ska skapa magi.” Och sedan till mig: ”Säg upp dig.” Så det gjorde jag. Man muckar inte med Astrid.

Även DÖDEN blir mer högljudd när man närmar sig 40. När ska jag skriva de där böckerna jag trodde jag skulle skriva, om jag inte gör det nu? Det är ju inget som bara händer. Karin Tidbecks kurs i fantastiskt skrivande blev gnistan (heck no, en Flameblaster 3000), mina nya skrivvänner från kursen – Sara, Helen, Olof och Simon, och sedan ännu fler oersättliga lärare och kurskamrater på Författarskolan i Lund, andades syre på elden.

Magi är ett tillstånd jag sedan dess kan välja att vara i. En poesi att förklara världen med, inte den värld som rymmer oss, utan den som vi inrymmer.

För det visste du väl?

Sagan är inget du berättar – den berättar dig.