Browsed by
Författare: Ingrid Thulin

Ingrid. Skriv!

Ingrid. Skriv!

Jag har en konstig e-postadress som innehåller orden ingrid.skriv.

Jag är alltid tvungen att bokstavera den för alla.

Mitt efternamn var inte ledigt i e-posttjänsten och jag var tvungen att välja något annat. ”Skriv” tolkas nog som att det går att skriva till mig på den adressen, men det var inte därför jag valde det ordet. Jag valde det för att varje dag skicka en en uppmaning till mig själv när jag öppnar min brevlåda: ”Ingrid. Skriv!”

Jag har aldrig berättat det för någon. Det har känts pretentiöst och barnsligt. Det är det säkert också. Men tips nr 1 för alla som vill göra livsstilsförändringar brukar vara: Berätta ditt mål för din omgivning. Nå. Min omgivning vet ju att jag skriver sedan länge. Men detta med e-postadressen har jag aldrig berättat för någon. Så nu tar jag steget ut ur e-brevlådan:

Hej, jag heter Ingrid. Det går bra att mejla mig. Jag kommer i fortsättningen att tolka alla mejl – från skola, vård eller random underklädesföretag – som uppmaningar från universum att skriva på min bok.

Skriv till mig på egen risk. Det kanske blir en bok till slut.

Imorgon: Tips nr 2: Varför tidsbrist inte är brist på tid.

Sagorna och sanningarna

Sagorna och sanningarna

”Att vara författare är att få betalt för att ljuga.”

Jag har hört påståendet flera gånger, alltid skämtsamt men med en underton av allvar. Men som min kloka vän Sabinha sa: ”Lögn är överskattat.”

Men om fiktionen inte bygger på en sann händelse, om den är saga och dikt, är den då inte lögn?

Drivkrafter. Boken behöver dem. Författaren behöver dem. Efterhand tycker jag mig känna igen mina egna. De manus jag skriver har hittills haft den gemensamma nämnaren att vare sig de utspelar sig i en parallell verklighet eller historisk tid så är det egentligen något om att vara människa idag jag vill säga. För om vi skalar bort de sammanhang som är vår vardag så är det lättare att se skevheterna. Det botar hemmablindhet och jag rycker alltid ut till försvar för SF och fantasy när någon påstår att det är verklighetsfrämmande. Må så vara. Just därför sätter den verkligheten i relief.

Med jämna mellanrum anar man i debatten att böcker som skildrar något som ”hänt på riktigt” lockar mer. Och jag känner faktiskt igen det på mig själv som läsare ibland – men frågan är om jag inte lurar mig själv då.

För vad är mest sant; den fiktion som utger sig för att skildra sanningen, men ändå naturligtvis bara är en tolkning av denna; Eller den bok som berättar på ett vis så att varje läsare vågar sänka garden och få nya perspektiv på sina egna sanningar?

Den bästa fiktionen drar oss med, underhåller, överraskar och förnyar. Sagan berättar sanningar om vi vågar kliva in i den.

Ps. Har sträckläst Norra Latin i helgen som gick. Sara Bergmark Elfgren släpper loss mytologiska demoner på en gymnasieskola och utmanar med ordval och karaktärsskildringar oss att se sanningar i oss själva. Läs om hennes syn på underhållning och budskap i Helens förra inlägg.

Hoppet i fantastiken och verklighetens hjältar

Hoppet i fantastiken och verklighetens hjältar

”Det skulle inte gå att hitta på den värld vi lever i, ingen skulle tro på den, det kan ju inte funka så här.”

På Göteborgs stadsbibliotek den här bokmässelördagen diskuterar panelen Politiken i fantastiken. Anna Jakobsson Lund fortsätter:

“Missförståndet är att dystopi och dark fantasy är så mörkt. Det finns alltid en kamp. Men den ger hopp åt läsaren, väcker tanken, vad kan jag göra bättre.”

Det behövs hopp den här lördagen.

Överst tv: Ingrid, Sara och Helen. Nere tv: Marcus Olausson. Nere till höger: Samtal efter panel på Stadsbiblioteket. Från vänster: Pernilla Lindgren, Anna Jakobsson Lund, Eva Holmquist, Gabriella P Kjeilen och Anna Nozlin. Foto: Ingrid Thulin

Några kvarter ifrån Göteborgs stadsbibliotek står rader med bepansrade polisbilar uppställda. Det är dagen för nazisternas marsch. Mörker.

Men det är också dagen för fredliga motdemonstrationer. Det finns hopp.

Det är verklighetens kamp. Det är bokmässedag. Det är en dag för att träffas och ta ställning för det viktigaste av allt, friheten att uttrycka sig och att få vara den man är. Och få växa till den bästa man kan bli.

Annas ord sätter fingret på vad jag älskar med fantastik (fantasy, science fiction och skräck). Visst är det sagor. Och sagor kan verka överdrivna. Men de säger något om de reliefer av ont och gott som rör sig inom oss själva. De visar på de svagheter vi har och styrkor vi kan förvärva. Kan en bok väcka längtan att vara en superhjälte så är chansen större att jag gör något hjältemodigt. På det viset tycker jag att fantastik är rena sanningen – den kan inspirera till att se verkligheten med nya ögon.

Det är vår första bokmässa sedan vi startade bloggen. Det går inte att åka på bokmässa i år utan att ta ställning. Vi gör det genom att ha våra tröjor genom dagen av möten, samtal och paneler: NO PLACE FOR HOMOPHOBIA, FASCISM, SEXISM, RACISM, HATE.

Ord. Gör de skillnad? Trots att jag vet vad ord kan göra är det en osäker dag.

I vimlet träffar vi på en deltagare i morgonens panel på Stadsbiblioteket. Han är lätt att se med steampunkutrustningen på ryggen. Marcus Olausson är en av eldsjälarna bakom Fantastikhjälpen, som ideellt vill ta fram en barn-/ungdomsbok och låta merparten av vinsten gå till en hjälporganisation. Projektet är i sin linda, men du kan läsa mer på deras webbsida. Ord och bokprojekt kan förändra. Vi kan välja vad vi gör med dem.

I slutet av dagen strosar fredliga mångfaldsivrande människor i den sista oktobersolen utanför mässhallen. Det är frihet i luften. Det är hjältar på gatorna.

Söndagen på bokmässan andas lättnad. Att det inte blev värre. Att hatet hejdades. Vi fyller dagen med samtal och bokköp, pepptalks från de utgivna till de outgivna, förändrande möten och ord.

Det är en evighet mellan då, när vi satt på Stadsbiblioteket en lördagsmorgon och lyssnade på panelen om Politiken i fantastiken, och nu när det går att andas.

Anna Jakobsson Lunds ord från det samtalet har fått bli mitt mantra denna helg med så mörka skuggor:

”Fantastiken jobbar med hopp. Ganska sällan är allt hopplöst.”

Timbuktu och grubbelgeneratorn

Timbuktu och grubbelgeneratorn

Det har varit en vecka med Timbuktu i lurarna och grubbelgeneratorn påslagen. I måndags studsade ”The botten is nådd” mellan tinningarna, på tisdag andades jag ut ett försiktigt ”Det löser sig”, på onsdagen bröt ”Allt grönt (feat. Damn!)” igenom molnen.
Då kom de stora höstregnen i den verkliga världen, och tågen stannade. När himlen grät så var det den som hade fel och jag rätt som såg späda gröna blad spricka ut när jag klev av bussen en timme försenad.
Den verkliga världen? Det går bara att se ut genom sina egna ögon, bara tänka med sin egen hjärna, bara uppfatta de färger man gör. Jag upplevde grönt. Det är svårt att säga att jag hade fel. Världen hade Timbuktu-filter och det var mer sant än regnet.

Grubbelgeneratorn. Jag har hatat den, men den har poänger för skrivandet. Jag kan grubbla mig in i skrivandet, men inte skriva mig ut ur grubblet. Istället gräver jag mig djupare in.

I den verkliga världen är det naturliga att sålla bort obehag. Det är en viktig försvarsmekanism att låta vissa saker rinna av sig. Men det är precis tvärtom med skrivandet – det låter mig inte se bort eller rationalisera, det kräver ärlighet, det lämnar mig skyddslös. Roten till allt gott och allt ont, allt starkt och allt ynkligt som ska skrivas fram måste jag hitta i mig själv, och sedan andas syre in i det så det växer och virvlar ut över pappret. Och sedan måste jag rakryggat se i ögonen det jag skrivit fram. Då drabbar det.

Jag har läst Jason Diakités bok En droppe midnatt, sett honom lyfta sitt svenska pass i en protest mot fientligheten, hört hans musik. Allt får mig att tro att han inte ryggar. Det är därför hans texter drabbar.

Men det är svårt.

Jag gör det bara för att jag måste. Och jag hoppas att det jag skriver ska drabba någon. Då är det värt det.

Det går bara att se ut genom sina egna ögon. Det går bara att kliva in i sin egen själ. Och när jag kliver ut i verkligheten igen är världen förändrad: Mellan grubbelgeneratorns kugghjul skjuter späda gröna skott.

Timbuktu: ”För livet”

De färgglada rutornas förbannelse

De färgglada rutornas förbannelse

Bodil Jönssons Tio tankar om tid börjar med den provocerande kapitelrubriken ”Tid – det enda du har”.

Jag som ägnat gårdagskvällen åt att pussla ihop höstens scheman kan börja med att konstatera att så känns det inte. Men det är så klart bokens poäng.

”Ett människoliv i Sverige varar i genomsnitt 30 000 dygn.”skriver Bodil Jönsson.
(”Om Gud vill och man får leva.” Mitt minne spelar genast upp mormors röst i frasen hon använde hela livet efter att en förhoppning om framtiden yttrats. Följt av tre knackningar i köksbordet så att teskeden klinkade lätt mot tefatet. – Hon blev 91 år.)
Bodil Jönsson fortsätter: ”Det är de [dygnen. min anm] som är vårt kapital, vår individuella förmögenhet. Därför är det inte rimligt, inte ens riktigt människovärdigt, att acceptera att tiden gjorts till en upplevd bristvara.”

Det var den här upplevda bristen på tid som gjorde att jag för drygt fem år sedan sa upp mig från mitt jobb för att på riktigt kunna skriva en bok. En klassisk 40-årskris (38 år – men jag brukar ta ut saker i förskott), en insikt om att hälften av mina år har gått och mitt livsmål inte är på banan. Nu, fem år senare, är jag på banan, men målet – en färdig utgiven bok – känns fortfarande så långt borta.

Därför satte jag mig efter vår senaste skrivträff, inspirerad av Helens målmedvetenhet, och skrev en femårsplan. Det var meningen att det här inlägget skulle handla om den. Jag har skjutit upp det länge, så det måste vara något som tar emot. Funderar på vad. Jag har ett liknande motstånd mot synopsis. Hjärnan: ”Mål och Resultat; Hu; Låter som nåt med ekonomi; Inte min bag; Synd kanske; Skulle kunna köpa mer tid att skapa kanske; Många kanske; Inte många pengar.”

Det som känns så självklart i mitt vanliga jobb, känns helt omöjligt i mitt skapande. Ändå är det inte neutronfysik. Sätta mål, bryta ner mål, ge dig själv belöningar för uppnådda delmål. Klokt. Genomtänkt. Omistligt.

Jag började med mål för när boken jag nu börjat på ska vara klar – konstaterade hur mycket jag då måste skriva i veckan för att ha ett första utkast – som sedan kan revideras och refuseras och skrivas om – så att jag om cirka tre år kan skicka ett manus till förlag – som sedan stöts och blöts och kanske om ytterligare något år blir antagen – och sedan utgiven 2022. 1000 ord i veckan kom jag fram till. Det är cirka två timmars arbete – inte så farligt. Några fler mål för noveller och annat textarbete la jag till för att inte bli galen längs vägen. Så sammanlagt fem timmars arbete i veckan. Inte heller oöverstigligt.

Sedan började jag jämföra med min höstkalender. Fem timmars arbete ska petas in. Jag vill och måste ha tid för mina barn. Jag måste jobba. För att så småningom få mer energi måste jag träna. Jag vill inte sluta i orkestern. Jag vill gärna träffa mina vänner då och då. Och då hade jag inte ens börjat räkna in barnens aktiviteter i haveriet.

Här någonstans gick jag till hörnskåpet och plockade fram barnens lördags-choklad. Stod där och stirrade tomt framför mig och knaprade tomma kalorier. Stirrade på högen med små pedagogiskt utrivna olikfärgade tidsrutor. De kändes meningslösa. Bröt av ännu en chokladruta. Stängde skåpet. Sopade tidsrutorna till en liten färgglad hög och gick för att borsta tänderna.

Jag tycker om att borsta tänderna framför bokhyllan, vila ögonen på bokryggar är vänligt mot själen i slutet av dagen. Det var då jag såg Bodil Jönssons bok. Så jag tog den med mig att bläddra i innan jag somnade. Jag kan bara säga läs den, det ska jag göra ordentligt. Men jag såg den just när jag skulle skriva om femårsplanen på bloggen kan inte beskrivas som något annat än synkronicitet. I slutet av boken beskriver hon just femårsplanen, och dess element av back-casting. Istället för att tänka framåt och se hinder på väg mot målet är vi bättre rustade att föreställa oss stå vid målet och tänka bakåt: Hur nådde vi hit?

Så långt precis det jag försökt göra. Men så fortsätter hon beskriva hur vi är så upptagna med att göra strategier för hur vi ska inta staden att vi kanske inte tänker på vad vi egentligen vill. ”Antag att vi redan intagit staden. Vad skulle vi då ha den till?”

Mitt problem med femårsplanen börjar gå upp för mig. Det svåra för mig är inte att göra planen för att nå målet – det svåra för mig har varit att förstå vad mitt mål faktiskt är.

Jag bläddrar tillbaka lite i boken och hittar resonemang kring linjär och cirkulär tid så som tid uppfattas i olika kulturer.

Handen på hjärtat – är mitt mål verkligen att ha en bok i min hand om fem år; att inta staden. Eller är mitt mål något annat. Att förstå staden kanske, bli inbjuden till den, lyssna på dess invånare och låta den forma mig och omstöpa mitt skapande igen och igen. Bli ett träd på stadens torg, vars blommor slår ut på våren och dör på hösten, till slut förmultnar och ger näring åt vintergäcken. En cirkulär rörelse, inte en linjär.

Femårsplanen blir då inte en erövringsplan, det blir inte något jag ska åstadkomma, den är helt enkelt vad jag måste göra för att bli mer mig själv, mer skapande. Var vill jag vara om fem år? Mer närvarande, mer lyssnande, mer skapande. Paniken över skrivtid lägger sig när jag tänker så. I det målet får barnen, musiken, vännerna och skrivandet plats. De måste inte klämmas in i aldrig så färgglada lappar. Så – slänger jag mitt fem-timmar-i-veckan-mål nu då? Kanske. Men att skapa är hårt arbete, många gånger oinspirerat. Jag behöver säkert ett schema. Men nu känns det lustfyllt att börja planera.

Skrivglöden föds kring lägerelden

Skrivglöden föds kring lägerelden

Det finns de som lyssnar på gamla idéer och nya med samma entusiasm. Som aldrig tröttnar på dina berättelser trots att de hört dem i fjorton tappningar redan. Som jublar med dig när det går bra och uppmuntrar för femhundrade gången när du tappar modet och kommer att uppmuntra 1000 gånger till. Och sparkar dig därbak när du kör fast. För att de vet hur det är.

Det är skrivvännerna.

Helen, jag och Sara vid våra glödande skärmar. Foto: Ingrid Thulin

Sara, Helen och jag träffades i veckan för en skrivövernattning i stuga, något som blivit en sommartradition. Vi skriver aldrig riktigt så mycket som vi trodde vi skulle, även om det blir några arbetstimmar. Men det jag får med mig från våra träffar är skrivglöden.

Jag plockar med mig den ur vår lägereld som vi matat i två dagar med nytt bränsle och stoppar den i eldkrukan och bär den med mig som en värme i bröstet. Den lever och pockar på uppmärksamhet och är så lätt att blåsa liv i under veckorna som kommer efter en sådan träff. Då kan jag skriva i timmar.

Skrivandet är ensamt, och jag tycker om ensamheten, men det är runt lägerelden som sagorna får liv.

Kol och aska

Kol och aska

Punkt.
Universum börjar i en singularitet.
Ren energi. All tid. Hela berättelsen.
Finns inte än.
Efter smällen är allt kaos.
Miljarder år senare anas kosmos.

Idén finns där. Jag känner energin. Vart jag än blickar så följer mig en punkt, en sådan där ni vet som ibland finns på näthinnan på samma plats hur du än vrider ögonen.

Idén finns.

Men att våga börja.

Jag tvekar alltid att börja skriva. Mer på senare år. För jag har varit med om hur uppslukande det är att försöka ordna det kaos idéerna och inspirationen lämnar efter sig till något slags kosmos som går att färdas i, läsa och förstå. Hur förbrännande. Hur tröstlöst oändlig resan med en bok, fram till ett kosmos, kan vara. Miljarder år lång. Neverending. Jag är inte framme än. Vän efter vän får förlagskontrakt. (Jag ÄR glad för det.) Jag har bara ord i en dator.

Och ju mer jag sliter ju mer smulas idén sönder. Ju mer jag brinner ju mer förvandlas jag till kol.

Jag har alltid tvekat i starten av en bok. Kanske för att idén är perfekt innan den är skriven. Men när den vecklar ut sig på boksidorna så känns den alltid som en skugga av det jag egentligen ville berätta. Jag ser en myllrande värld, men det jag lyckas gestalta är så begränsat.

Vad kan ord egentligen lyckas återge, av smak, form, känslor, vårt innersta väsen?

Jag tänker på Platons grotta. Ni vet, den med idévärlden och sinnevärlden. I idévärlden finns elden, energin, verkligheten, men själva sitter vi i en grotta, med ryggen mot ingången, och ser bara skuggspelet elden kastar på väggarna. Berättandet lyckas bara göra siluetter av det som egentligen är kött och blod.

Bättre än så blir det aldrig, det är självbedrägeri att tro. Det enda jag har är kol och aska.

Kol och aska

Bålgetingstora bin
sitter i ett pärlband över min hjässa
Från öra till öra har de bitit sig fast i hårrötterna
Drottningen i mitten, henne har jag själv satt dit
mitt i gropen som varit fontanellen

Käkar nerborrade i skalpen
Randiga bakkroppar i tiaraformation
med juvelen i mitten
Idén
omgiven av tillropade arbetare

Arbetar gör de inte
Biter gör de
Och jag faller ner på knä
och borstar av mig dem
De tar håret med sig när de faller

Stödd på händer och knän
med blödande skalp
stirrar jag ner på högen
svarta testar och perfekta döda insekter
allt är förkolnat

Jag greppar om en kropp
så försiktigt
Den löses upp i askdamm
Det enda som är kvar
är svärtan på mina händer

Med kolet ska jag
återberätta Drottningens kropp
Klumpiga kolavtryck
på golv och väggar
strecken en svartvit grovskiss
av biets dansade karta till honungsfälten

Ingrid Thulin, 23 november 2016

Det jag har är kol och aska. Det blir inte bättre än så.