Snöflingor smälter i mina händer

Snöflingor smälter i mina händer

Snöflingemetoden som Helen pratar om låter ju jättebra. Verkligen.

Men när jag ska fånga snöflingor så smälter de i händerna, iskallt vatten droppar mellan fingrarna som blir stelare och rödare för varje minut.

Jag ger upp.

Skulle jag fortsätta så skulle jag förfrysa dem helt. Jag tar på mig vantarna istället och håller ut dem i snöfallet. Flingorna smälter inte på stickad ull, men är i gengäld oberörbara, iskalla inför min längtan att påverka dem. De lägger sig bara till synes helt slumpmässigt på mig och runt mig och landar på tungan om jag sträcker ut den. För det gör jag. Skrivmetoderna hånar mig, då retas jag tillbaka.

Jag räcker ut tungan åt ett snöfall.

Jag är patetisk.

Det här gäller inte bara snöflingor, det gäller postitlappar, färgpennor, synopsis, baklänges-synopsis (ja, det är sant, jag har prövat det med), bubblor, mindmaps, tidslinjer, bakland, djupintervju med fiktiv karaktär. Allt.

Spika fast dig i skrivstolen, sa Cecilia Nordlund. Gräv där du står, uppmanar Sara. Jag gör det också. Jag förfryser mina händer, rullar snöbollar, tapetserar med postitlappar, målar anteckningsboken i regnbågens färger; Min stolsits är full av spikhål och gräsmattan ser ut som om en mullvadskonferens.

Men när jag på händer och knän kravlar uppför berget av jord, snö, utdragna spikar, knycklat papper och uppstickande färgpennor jag samlat ihop så händer det ibland att det är högt och stabilt nog att stå på för att se landskapet breda ut sig.

Det behövs bara ett sådant ögonblick någon gång då och då för att veta:

Jag ger aldrig upp.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *