Skrivglöden föds kring lägerelden

Skrivglöden föds kring lägerelden

Det finns de som lyssnar på gamla idéer och nya med samma entusiasm. Som aldrig tröttnar på dina berättelser trots att de hört dem i fjorton tappningar redan. Som jublar med dig när det går bra och uppmuntrar för femhundrade gången när du tappar modet och kommer att uppmuntra 1000 gånger till. Och sparkar dig därbak när du kör fast. För att de vet hur det är.

Det är skrivvännerna.

Helen, jag och Sara vid våra glödande skärmar. Foto: Ingrid Thulin

Sara, Helen och jag träffades i veckan för en skrivövernattning i stuga, något som blivit en sommartradition. Vi skriver aldrig riktigt så mycket som vi trodde vi skulle, även om det blir några arbetstimmar. Men det jag får med mig från våra träffar är skrivglöden.

Jag plockar med mig den ur vår lägereld som vi matat i två dagar med nytt bränsle och stoppar den i eldkrukan och bär den med mig som en värme i bröstet. Den lever och pockar på uppmärksamhet och är så lätt att blåsa liv i under veckorna som kommer efter en sådan träff. Då kan jag skriva i timmar.

Skrivandet är ensamt, och jag tycker om ensamheten, men det är runt lägerelden som sagorna får liv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *