Sagorna och sanningarna

Sagorna och sanningarna

”Att vara författare är att få betalt för att ljuga.”

Jag har hört påståendet flera gånger, alltid skämtsamt men med en underton av allvar. Men som min kloka vän Sabinha sa: ”Lögn är överskattat.”

Men om fiktionen inte bygger på en sann händelse, om den är saga och dikt, är den då inte lögn?

Drivkrafter. Boken behöver dem. Författaren behöver dem. Efterhand tycker jag mig känna igen mina egna. De manus jag skriver har hittills haft den gemensamma nämnaren att vare sig de utspelar sig i en parallell verklighet eller historisk tid så är det egentligen något om att vara människa idag jag vill säga. För om vi skalar bort de sammanhang som är vår vardag så är det lättare att se skevheterna. Det botar hemmablindhet och jag rycker alltid ut till försvar för SF och fantasy när någon påstår att det är verklighetsfrämmande. Må så vara. Just därför sätter den verkligheten i relief.

Med jämna mellanrum anar man i debatten att böcker som skildrar något som ”hänt på riktigt” lockar mer. Och jag känner faktiskt igen det på mig själv som läsare ibland – men frågan är om jag inte lurar mig själv då.

För vad är mest sant; den fiktion som utger sig för att skildra sanningen, men ändå naturligtvis bara är en tolkning av denna; Eller den bok som berättar på ett vis så att varje läsare vågar sänka garden och få nya perspektiv på sina egna sanningar?

Den bästa fiktionen drar oss med, underhåller, överraskar och förnyar. Sagan berättar sanningar om vi vågar kliva in i den.

Ps. Har sträckläst Norra Latin i helgen som gick. Sara Bergmark Elfgren släpper loss mytologiska demoner på en gymnasieskola och utmanar med ordval och karaktärsskildringar oss att se sanningar i oss själva. Läs om hennes syn på underhållning och budskap i Helens förra inlägg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *