De färgglada rutornas förbannelse

De färgglada rutornas förbannelse

Bodil Jönssons Tio tankar om tid börjar med den provocerande kapitelrubriken ”Tid – det enda du har”.

Jag som ägnat gårdagskvällen åt att pussla ihop höstens scheman kan börja med att konstatera att så känns det inte. Men det är så klart bokens poäng.

”Ett människoliv i Sverige varar i genomsnitt 30 000 dygn.”skriver Bodil Jönsson.
(”Om Gud vill och man får leva.” Mitt minne spelar genast upp mormors röst i frasen hon använde hela livet efter att en förhoppning om framtiden yttrats. Följt av tre knackningar i köksbordet så att teskeden klinkade lätt mot tefatet. – Hon blev 91 år.)
Bodil Jönsson fortsätter: ”Det är de [dygnen. min anm] som är vårt kapital, vår individuella förmögenhet. Därför är det inte rimligt, inte ens riktigt människovärdigt, att acceptera att tiden gjorts till en upplevd bristvara.”

Det var den här upplevda bristen på tid som gjorde att jag för drygt fem år sedan sa upp mig från mitt jobb för att på riktigt kunna skriva en bok. En klassisk 40-årskris (38 år – men jag brukar ta ut saker i förskott), en insikt om att hälften av mina år har gått och mitt livsmål inte är på banan. Nu, fem år senare, är jag på banan, men målet – en färdig utgiven bok – känns fortfarande så långt borta.

Därför satte jag mig efter vår senaste skrivträff, inspirerad av Helens målmedvetenhet, och skrev en femårsplan. Det var meningen att det här inlägget skulle handla om den. Jag har skjutit upp det länge, så det måste vara något som tar emot. Funderar på vad. Jag har ett liknande motstånd mot synopsis. Hjärnan: ”Mål och Resultat; Hu; Låter som nåt med ekonomi; Inte min bag; Synd kanske; Skulle kunna köpa mer tid att skapa kanske; Många kanske; Inte många pengar.”

Det som känns så självklart i mitt vanliga jobb, känns helt omöjligt i mitt skapande. Ändå är det inte neutronfysik. Sätta mål, bryta ner mål, ge dig själv belöningar för uppnådda delmål. Klokt. Genomtänkt. Omistligt.

Jag började med mål för när boken jag nu börjat på ska vara klar – konstaterade hur mycket jag då måste skriva i veckan för att ha ett första utkast – som sedan kan revideras och refuseras och skrivas om – så att jag om cirka tre år kan skicka ett manus till förlag – som sedan stöts och blöts och kanske om ytterligare något år blir antagen – och sedan utgiven 2022. 1000 ord i veckan kom jag fram till. Det är cirka två timmars arbete – inte så farligt. Några fler mål för noveller och annat textarbete la jag till för att inte bli galen längs vägen. Så sammanlagt fem timmars arbete i veckan. Inte heller oöverstigligt.

Sedan började jag jämföra med min höstkalender. Fem timmars arbete ska petas in. Jag vill och måste ha tid för mina barn. Jag måste jobba. För att så småningom få mer energi måste jag träna. Jag vill inte sluta i orkestern. Jag vill gärna träffa mina vänner då och då. Och då hade jag inte ens börjat räkna in barnens aktiviteter i haveriet.

Här någonstans gick jag till hörnskåpet och plockade fram barnens lördags-choklad. Stod där och stirrade tomt framför mig och knaprade tomma kalorier. Stirrade på högen med små pedagogiskt utrivna olikfärgade tidsrutor. De kändes meningslösa. Bröt av ännu en chokladruta. Stängde skåpet. Sopade tidsrutorna till en liten färgglad hög och gick för att borsta tänderna.

Jag tycker om att borsta tänderna framför bokhyllan, vila ögonen på bokryggar är vänligt mot själen i slutet av dagen. Det var då jag såg Bodil Jönssons bok. Så jag tog den med mig att bläddra i innan jag somnade. Jag kan bara säga läs den, det ska jag göra ordentligt. Men jag såg den just när jag skulle skriva om femårsplanen på bloggen kan inte beskrivas som något annat än synkronicitet. I slutet av boken beskriver hon just femårsplanen, och dess element av back-casting. Istället för att tänka framåt och se hinder på väg mot målet är vi bättre rustade att föreställa oss stå vid målet och tänka bakåt: Hur nådde vi hit?

Så långt precis det jag försökt göra. Men så fortsätter hon beskriva hur vi är så upptagna med att göra strategier för hur vi ska inta staden att vi kanske inte tänker på vad vi egentligen vill. ”Antag att vi redan intagit staden. Vad skulle vi då ha den till?”

Mitt problem med femårsplanen börjar gå upp för mig. Det svåra för mig är inte att göra planen för att nå målet – det svåra för mig har varit att förstå vad mitt mål faktiskt är.

Jag bläddrar tillbaka lite i boken och hittar resonemang kring linjär och cirkulär tid så som tid uppfattas i olika kulturer.

Handen på hjärtat – är mitt mål verkligen att ha en bok i min hand om fem år; att inta staden. Eller är mitt mål något annat. Att förstå staden kanske, bli inbjuden till den, lyssna på dess invånare och låta den forma mig och omstöpa mitt skapande igen och igen. Bli ett träd på stadens torg, vars blommor slår ut på våren och dör på hösten, till slut förmultnar och ger näring åt vintergäcken. En cirkulär rörelse, inte en linjär.

Femårsplanen blir då inte en erövringsplan, det blir inte något jag ska åstadkomma, den är helt enkelt vad jag måste göra för att bli mer mig själv, mer skapande. Var vill jag vara om fem år? Mer närvarande, mer lyssnande, mer skapande. Paniken över skrivtid lägger sig när jag tänker så. I det målet får barnen, musiken, vännerna och skrivandet plats. De måste inte klämmas in i aldrig så färgglada lappar. Så – slänger jag mitt fem-timmar-i-veckan-mål nu då? Kanske. Men att skapa är hårt arbete, många gånger oinspirerat. Jag behöver säkert ett schema. Men nu känns det lustfyllt att börja planera.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *