Blodrus

Blodrus

En scen kan födas ur så mycket, som t ex av platser. Varje gång jag är i Edinburgh smyger mörker och väsen in i min fantasi. Scenen nedan skrev jag efter ett besök i världens mest hemsökta stad.

Jag står framför spegeln och stirrar på mig själv. Nattens ljud brusar utanför fönstret och jakten väntar på mig. Jag ser värre ut än jag trodde. Ögonen brinner som glödande kol mot den blåaktiga, strama huden. Jag drar med fingrarna genom det toviga håret och låter det falla ut över axlar och rygg. Mörka slingor dansar runt och döljer mina vassa ansiktsdrag. Jag drar av den blodiga t-shirten och kastar den i ett hörn. Innan jag lämnar lägenheten drar jag på mig en svart skinnjacka. Mest för att inte avvika för mycket i höstkylan.

Utanför porten blickar jag upp längs gatan och de mörka stenfasaderna. Den nya tiden kan inte jaga bort stadens svarta förflutna. Det är antagligen det som fått mig att stanna längre än jag brukar på samma ställe. Jag rör mig bort från mina kvarter, mot den gamla delen av staden, uppför en smal stentrappa som vindlar ut till en ödslig gata. Det är enklare att förbli en skugga i de trånga gränderna.

På avstånd hörs skrålet från berusade på väg hem från pubarna. Ovanför mig tornar borgen och runt mig viskar vålnader från förr. En doft av varm hud och öl närmar sig. Jag lutar mig in mot en port och väntar. När hon kommer gående på ostadiga ben glider jag fram, låser fast hennes dimmiga blick och viskar till henne. Hon lägger huvudet på sned och fnittrar till. Vi går i armkrok nerför gatan och vidare in i parken.

Blodet smetar sig fast i munnen. Jag sveper med tungan över tänderna och blundar när berusningen når hjärnan. En stund sitter jag så, stilla, tills jag får kontroll över mig själv igen. Kroppen bredvid mig på bänken har sjunkit ihop och huvudet hänger slappt ner mot bröstet. Luften är full av den tunga, metalliska doften. Jag trevar efter handleden, finner den och pulsens svaga bultande. Jag föser undan hennes hår, som är kletigt av blod och lutar mitt ansikte mot halsen. Jag måste blunda. Det är som om min kropp svävar i något mjukt och jag ler åt den behagliga värmen som gör att jag känner mig levande.

Rovdjur.

Det är vad jag är och har varit länge.

Jag bara leker att jag är människa.

En av många gränder i Edinburgh. Foto: Helen Ekeroth

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *