Browsed by
Månad: november 2017

Magi – för barn och vuxna

Magi – för barn och vuxna

Jag och yngste sonen övar till religionsprovet och diskuterar Gamla testamentet ur ett källkritiskt perspektiv.

”Jag tror inte det är helt sant för de använder magi.” säger sonen.
”Magi?” frågar jag.
”Ja. Moses måste ha använt magi när han delade havet.”

Vi människor har sedan långt tillbaka berättat sagor vid lägerelden. Ofta med magiska och övernaturliga inslag. Mycket av Gamla testamentets berättades också muntligt under lång tid, innan det skrevs ner. Sagan berättar sanningen, skriver Ingrid i Sagorna och sanningarna. Och ofta är det nog så, att sagor och religiösa skrifter bottnar i en form av sanning som säger något om oss som människor. Vi har, oavsett om vi är troende eller inte, ett behov av berättelser, tror jag.

Vi fascineras av berättelser oavsett om vi är barn eller vuxna. Kanske var det i högre utsträckning samma slags berättelser som både barn och vuxna lyssnade till förr, när man samlades i köket med gammelmormor och historierna berättades från generation till generation. Jag tänker på att vi idag delar upp våra berättelser så mycket efter ålder. Det fyller en funktion som vägledning, men kanske håller vi för hårt på dessa gränser ibland när vi väljer vad vi ska läsa. Vad säger att en bok bara kan läsas av barn eller ungdomar för att den står på en viss hylla i bokhandeln?

Trollstavar som ägs av Sirius Black, Dumbledor och Voldemort. Den längst upp ägs av min familj.

Jag plöjer fantasyböcker för ungdomar, dels för att jag själv skriver för barn och unga och dels för att det finns så mycket bra böcker. Det är också väldigt roligt att få samma läsupplevelse som mina barn. Många ungdomsförfattare lyfter träffsäkert perspektiv och frågeställningar om normer, jämlikhet och vår framtid utifrån hur det är i dagens samhälle. Här är det ingen skillnad på fantasy och annan litteratur. Samma typ av frågeställningar kan ställas oavsett vad du skriver. Jag vill uppmana fler vuxna att läsa ungdomsböcker, för de är berikande på många sätt.

Tillbaka till sagorna. Jag blir fortfarande lika trollbunden av sagor som när jag var liten. Kanske är det därför jag ofta väljer fantasy när jag läser. Och kanske finns det många fler vuxna som uppskattar ungdomsfantasy än vad jag tror. De som går till hyllan för unga vuxna i bokhandeln kanske inte alls ska köpa en bok till sitt barn, utan till sig själv. Jag tror att vuxna fortfarande också vill höra sagor.

P.S Vi är många som har slukats av den magiska världen i Harry Potter, Hirkas kamp i Odinsbarn eller av Katniss öde i Hungerspelen. Jag hoppas att fler vuxna vågar sig in i den magiska världen för den är fantastisk.

 

 

Sagorna och sanningarna

Sagorna och sanningarna

”Att vara författare är att få betalt för att ljuga.”

Jag har hört påståendet flera gånger, alltid skämtsamt men med en underton av allvar. Men som min kloka vän Sabinha sa: ”Lögn är överskattat.”

Men om fiktionen inte bygger på en sann händelse, om den är saga och dikt, är den då inte lögn?

Drivkrafter. Boken behöver dem. Författaren behöver dem. Efterhand tycker jag mig känna igen mina egna. De manus jag skriver har hittills haft den gemensamma nämnaren att vare sig de utspelar sig i en parallell verklighet eller historisk tid så är det egentligen något om att vara människa idag jag vill säga. För om vi skalar bort de sammanhang som är vår vardag så är det lättare att se skevheterna. Det botar hemmablindhet och jag rycker alltid ut till försvar för SF och fantasy när någon påstår att det är verklighetsfrämmande. Må så vara. Just därför sätter den verkligheten i relief.

Med jämna mellanrum anar man i debatten att böcker som skildrar något som ”hänt på riktigt” lockar mer. Och jag känner faktiskt igen det på mig själv som läsare ibland – men frågan är om jag inte lurar mig själv då.

För vad är mest sant; den fiktion som utger sig för att skildra sanningen, men ändå naturligtvis bara är en tolkning av denna; Eller den bok som berättar på ett vis så att varje läsare vågar sänka garden och få nya perspektiv på sina egna sanningar?

Den bästa fiktionen drar oss med, underhåller, överraskar och förnyar. Sagan berättar sanningar om vi vågar kliva in i den.

Ps. Har sträckläst Norra Latin i helgen som gick. Sara Bergmark Elfgren släpper loss mytologiska demoner på en gymnasieskola och utmanar med ordval och karaktärsskildringar oss att se sanningar i oss själva. Läs om hennes syn på underhållning och budskap i Helens förra inlägg.