Browsed by
Månad: september 2017

Nätverksfest – eller pest

Nätverksfest – eller pest

Bokmässan hägrar om en vecka. Jag var där förra året och älskade det. Vimlet, överflödet av böcker, författarna. I år känns det lite annorlunda att åka dit. Dels beroende på att många väljer att inte åka alls (fullt förståeligt) och dels på att jag denna gång åker i egenskap av både besökare och författare. Visserligen debuterar jag inte med min bok förrän nästa år, men nätverkandet har redan börjat. Så till det som jag funderar på; hur mycket nätverkar författare IRL och på sociala medier?

Jag vet personer som inte vill vara i vimlet alls eller som är det fast det kostar dem mycket energi. Som tycker det sociala nätverkandet är pest. Det ytliga vimlet (läs minglet) kan jag själv tycka är just pest och något som jag försöker undvika. Att däremot träffa likasinnade, som har samma stora vurm för skrivande som jag, det är oerhört berikande. Det ger energi, men tar också energi för mig. Efter mycket socialiserande kan jag känna mig dränera på energi, trots att det har gett mig väldigt mycket positivt. Just för att jag också får energi genom att vara själv och inte genom att ständigt vara med andra människor. Introvert med andra ord.

Bokmässan känns mest som en nätverksfest, just för att där vet jag att de likasinnade finns. De som skriver böcker, läser böcker och vill prata om böcker. I år ska det bli extra roligt att lyssna till, eller få signeringar, av författare som jag har börjat följa på instagram eller via olika facebook-grupper.

Men tillbaka till nätverkandet. Det är något jag funderat på sedan jag kom ut ur byrålådan med mitt skrivande, men ännu mer sedan jag skrev avtal med förlag. Bokutgivningen hägrar långt där framme och känns inte riktigt på riktigt än. Samtidigt hör och läser jag om författare som pratar om vikten av att ha författarplattformar och marknadsföringsstrategier. En hel del gör ju förstås allt i egen regi, som egenutgivare. Men även författare på förlag marknadsför sig själva, utöver det som förlagen gör. Jag vill nätverka för att det är roligt, men, ibland flåsar kravet på att synas i nacken.

Det viktiga är att ju trots allt att skriva. Och att hitta balans i nätverkandet.

 

Timbuktu och grubbelgeneratorn

Timbuktu och grubbelgeneratorn

Det har varit en vecka med Timbuktu i lurarna och grubbelgeneratorn påslagen. I måndags studsade ”The botten is nådd” mellan tinningarna, på tisdag andades jag ut ett försiktigt ”Det löser sig”, på onsdagen bröt ”Allt grönt (feat. Damn!)” igenom molnen.
Då kom de stora höstregnen i den verkliga världen, och tågen stannade. När himlen grät så var det den som hade fel och jag rätt som såg späda gröna blad spricka ut när jag klev av bussen en timme försenad.
Den verkliga världen? Det går bara att se ut genom sina egna ögon, bara tänka med sin egen hjärna, bara uppfatta de färger man gör. Jag upplevde grönt. Det är svårt att säga att jag hade fel. Världen hade Timbuktu-filter och det var mer sant än regnet.

Grubbelgeneratorn. Jag har hatat den, men den har poänger för skrivandet. Jag kan grubbla mig in i skrivandet, men inte skriva mig ut ur grubblet. Istället gräver jag mig djupare in.

I den verkliga världen är det naturliga att sålla bort obehag. Det är en viktig försvarsmekanism att låta vissa saker rinna av sig. Men det är precis tvärtom med skrivandet – det låter mig inte se bort eller rationalisera, det kräver ärlighet, det lämnar mig skyddslös. Roten till allt gott och allt ont, allt starkt och allt ynkligt som ska skrivas fram måste jag hitta i mig själv, och sedan andas syre in i det så det växer och virvlar ut över pappret. Och sedan måste jag rakryggat se i ögonen det jag skrivit fram. Då drabbar det.

Jag har läst Jason Diakités bok En droppe midnatt, sett honom lyfta sitt svenska pass i en protest mot fientligheten, hört hans musik. Allt får mig att tro att han inte ryggar. Det är därför hans texter drabbar.

Men det är svårt.

Jag gör det bara för att jag måste. Och jag hoppas att det jag skriver ska drabba någon. Då är det värt det.

Det går bara att se ut genom sina egna ögon. Det går bara att kliva in i sin egen själ. Och när jag kliver ut i verkligheten igen är världen förändrad: Mellan grubbelgeneratorns kugghjul skjuter späda gröna skott.

Timbuktu: ”För livet”