Browsed by
Månad: augusti 2017

Lektören – värd sin vikt i guld

Lektören – värd sin vikt i guld

Jag har använt lektör två gånger, till två olika manus. Det har varit lika värdefullt båda gångerna. För du kommer till en punkt då du får svårt att på egen hand bearbeta och skriva om din text fler gånger. Så har det iallafall varit för mig. Jag hade skrivit på mitt manus i nästan tre år och var på mitt femte utkast när jag gav hela manuset till Ingrid för att få det lektörsläst. Ingrid hade gett respons till mig innan, men då på kortare textstycken från olika delar från manuset. Hon har även gett respons till andra skribenter och jag vet att hon är väldigt bra på att se saker och sammanhang och komma med nya tankar och idéer till förbättringar.

Att ge sitt manus till någon en känner väl kan vara både bra och mindre bra. Första gången jag anlitade lektör var det min skrivlärare. Jag visste båda gångerna att jag fick lektörer som var duktiga och som skulle ge mig mycket att jobba vidare med. Jag visste också att de var välbekanta med genren jag skriver i. Med Ingrid visste jag dessutom att hon har en bra känsla för vilken typ av berättelse jag vill skapa. Nackdelen skulle kunna vara att hålla det objektivt och inte ta responsen personligt. Kanske väljer en del en lektör de inte har någon relation till av detta skäl. Det kan vara lättare att ta emot kritik (både positiv och negativ) från någon du inte känner. Det viktiga är att faktiskt anlita en lektör, för det hjälper dig att förbättra din berättelse så mycket! Det är också något som jag uppfattar att förlagen uppskattar, att få manus som har blivit bearbetade ordentligt.

När Ingrid läst mitt manus, träffades vi på café och samtalade om manuset. Vi satt länge. Caféägaren kom leende och fyllde på våra kaffemuggar, medan vi befann oss i bubblan som är världen i min berättelse. Jag fick brottas med utmanande frågor och påståenden som Vad är det som gör att det finns en tidspress? Vad är syftet med deras uppdrag? Varför ifrågasätter inte huvudkaraktären varför hon ska göra detta? Det är för uppenbart att denna person ska förråda dem – det borde vara någon annan som gör det. Den här karaktären är för onyanserad – gör henne mer komplex, mer spännande.

Jag fick med mig massor att jobba vidare med. Och en stor portion energi av alla idéer som väcktes i mig. Det blev en utmaning att hitta svaren och att skriva om utifrån responsen. Det resulterade i utkast nummer sex. Det utkast som jag skickade till förlag och som fick Rabén och Sjögren intresserade och som jag nu har skrivit avtal med. Snart börjar nästa resa, att arbeta vidare med manuset med en redaktör på förlaget. Det ska bli otroligt spännande att se hur vi kan snäppa upp manuset ytterligare.

 

 

Skrivflow (eller marsipantårta)

Skrivflow (eller marsipantårta)

Flow. Det är ett magiskt, mytomspunnet begrepp. Något varje författare vill uppnå. HELA TIDEN. Men de flesta gör inte det så ofta, utan fortsätter enträget att sträva dit. Och plötsligt händer det. Flow uppstår. De stora frågan är då: HUR fick jag flow? HUR uppnår jag det igen? För flow i skrivandet är fantastiskt, obeskrivbart.

Jag fick flow idag. 1000 ord rann ur fingrarna och ner i tangenterna. Orden flödade fram på det vita bladet i datorn. Som att få njuta av en hel tårta själv. Känna den lena vaniljsmaken blanda sig med syrligt hallon och söt marsipan. Bara befinna sig i bubblan. (En ganska kass jämförelse, som kom till bara för att jag också haft kalas för två av mina tre söner och ätit just marsipantårta.)

Det går inte riktigt att beskriva det tillstånd som flow sätter en i. Bara de som skriver själva och har upplevt det kan förstå. Flow kan förstås upplevas i andra sammanhang också. Jag tänker att det är samma känsla när en illustratör slukas av sin bild och pennan börjar rita av sig själv. Du bara vet precis hur linjerna ska dras. Tid upphör att existera. Så är det med flow i skrivandet också. Scenen spelas upp av sig själv och du ser varenda detalj. Du ser dina karaktärer interagera med varandra utan att du själv funderat ut vad som ska hända. Deras dialog kommer som om du ser dem på film. De ligger helt enkelt steget före och visar vägen som berättelsen ska ta. Och skriver du fel så reagerar de direkt. Scenen blir fel. Dialogen känns inte rätt. Som författare deletar du orden du precis skrev. Och studerar dina karaktärer för att se hur det ska berättas. De kommer att visa dig, och när det blir rätt känns det självklart. Något annat sätt att berätta din historia på finns inte.

Jag vet inte varför flow kommer eller när det ska komma. Lika plötsligt som det uppstår, lika snabbt brukar det försvinna. Ibland hjälper det att ha ett frö till scenen innan jag skriver den. Det kan komma när jag skriver en scen som jag gått och längtat efter att skriva. Eller en scen som känns väldigt rolig eller utmanande att skriva. Ibland kommer flow efter någon timmes slitande med orden, när allt känns som sirap och jag trugar fram varje mening. Ibland inspirerar musiken jag lyssnar på genom att få mig i rätt känsloläge.

Men det spelar ingen roll, för jag vet att förr eller senare, så kommer det igen. Flow. Och det är lika uppslukande varje gång det händer.

De färgglada rutornas välsignelse

De färgglada rutornas välsignelse

På en skrivarkurs med Karin Tidbeck pratade Karin om hur 5-årsplanen hjälpt henne att visualisera vad hon ville uppnå och hur hon skulle nå dit. Hennes bild inspirerade mig och inte långt efter kursens slut gjorde jag en egen 5-årsplan. Det var i januari 2016.

Jag följer fortfarande planen och pratar gärna om hur bra det är att ha den. Propagerar, skulle kanske Ingrid säga. Hennes skrivprocess är väldigt olik min, vilket hon skriver om i De färgglada rutornas förbannelse. Jag säger snarare De färgglada rutornas välsignelse. För jag blir ju glad som ett barn när jag får fylla en ruta med grönt, eftersom det betyder att något är färdigt. Men det är också så att jag behöver ha en plan som jag kan checka av efter hand för att jag ska orka vara uthållig. För att jag ska bli klar. För hur det än är, så är det bra mycket roligare att börja nya skrivprojekt, än att traggla sig igenom alla utkast och bli färdig med ett.

En aktivitet i planen kan vara att göra karaktärsbeskrivningar, att skriva ett visst antal ord eller att få en refusering. Det sista kan låta kontraproduktivt, men tänk så här: för att få en refusering måste du skriva klart en text och skicka den till ett förlag. Jag må vara cynisk, men att bli refuserad är enligt mig en del av vägen mot att bli författare, för det är en lång väg att vandra för de flesta av oss och vägen är ofta kantad av många refuseringar.

Det jag däremot tar fasta på i Ingrids inlägg är vilken vision jag vill nå. När jag skrev planen var visionen att få ge ut böcker och att kunna skriva på deltid. Men tänker jag efter är visionen bredare än så. Det jag verkligen vill uppnå är inte bara att hålla min bok i handen utan att ha ett liv där skrivande och allt som hör ihop med skrivande finns och kan ta mer plats än det gjort tidigare.

Karins tips på vad som kan tas med i en 5-årsplan är t. ex:

  • Skapa kalender för ditt skrivandet och lägg in deadlines
  • Skapa nätverk med andra skrivande personer
  • Skicka manus till förlag
  • Få personlig refus
  • Få manus antaget av förlag
  • Ha en releasfest

En annan sak som hon sa är att en ska lägga in belöningar när en har uppnått ett delmål. Det har jag tagit fasta på. När jag skrev manuset till boken som ska ges ut så gjorde jag ett skrivschema där jag satte upp ett antal ord som jag skulle skriva varje vecka. Varje gång jag ”nollade”, d.v.s. nådde 40 000 ord, 50 000 ord o.s.v. så firade jag. Det behövde inte vara något stort utan kunde vara att gå till SF-bokhandeln och köpa ett par efterlängtade böcker.

Hur du än väljer att göra, 5-årsplan eller inte, så tror jag på att ha en tydlig vision och målmedvetet göra saker som kan föra dig dit. Och, kanske viktigast av allt, visonen ska vara din egen – det du verkligen vill.

De färgglada rutornas förbannelse

De färgglada rutornas förbannelse

Bodil Jönssons Tio tankar om tid börjar med den provocerande kapitelrubriken ”Tid – det enda du har”.

Jag som ägnat gårdagskvällen åt att pussla ihop höstens scheman kan börja med att konstatera att så känns det inte. Men det är så klart bokens poäng.

”Ett människoliv i Sverige varar i genomsnitt 30 000 dygn.”skriver Bodil Jönsson.
(”Om Gud vill och man får leva.” Mitt minne spelar genast upp mormors röst i frasen hon använde hela livet efter att en förhoppning om framtiden yttrats. Följt av tre knackningar i köksbordet så att teskeden klinkade lätt mot tefatet. – Hon blev 91 år.)
Bodil Jönsson fortsätter: ”Det är de [dygnen. min anm] som är vårt kapital, vår individuella förmögenhet. Därför är det inte rimligt, inte ens riktigt människovärdigt, att acceptera att tiden gjorts till en upplevd bristvara.”

Det var den här upplevda bristen på tid som gjorde att jag för drygt fem år sedan sa upp mig från mitt jobb för att på riktigt kunna skriva en bok. En klassisk 40-årskris (38 år – men jag brukar ta ut saker i förskott), en insikt om att hälften av mina år har gått och mitt livsmål inte är på banan. Nu, fem år senare, är jag på banan, men målet – en färdig utgiven bok – känns fortfarande så långt borta.

Därför satte jag mig efter vår senaste skrivträff, inspirerad av Helens målmedvetenhet, och skrev en femårsplan. Det var meningen att det här inlägget skulle handla om den. Jag har skjutit upp det länge, så det måste vara något som tar emot. Funderar på vad. Jag har ett liknande motstånd mot synopsis. Hjärnan: ”Mål och Resultat; Hu; Låter som nåt med ekonomi; Inte min bag; Synd kanske; Skulle kunna köpa mer tid att skapa kanske; Många kanske; Inte många pengar.”

Det som känns så självklart i mitt vanliga jobb, känns helt omöjligt i mitt skapande. Ändå är det inte neutronfysik. Sätta mål, bryta ner mål, ge dig själv belöningar för uppnådda delmål. Klokt. Genomtänkt. Omistligt.

Jag började med mål för när boken jag nu börjat på ska vara klar – konstaterade hur mycket jag då måste skriva i veckan för att ha ett första utkast – som sedan kan revideras och refuseras och skrivas om – så att jag om cirka tre år kan skicka ett manus till förlag – som sedan stöts och blöts och kanske om ytterligare något år blir antagen – och sedan utgiven 2022. 1000 ord i veckan kom jag fram till. Det är cirka två timmars arbete – inte så farligt. Några fler mål för noveller och annat textarbete la jag till för att inte bli galen längs vägen. Så sammanlagt fem timmars arbete i veckan. Inte heller oöverstigligt.

Sedan började jag jämföra med min höstkalender. Fem timmars arbete ska petas in. Jag vill och måste ha tid för mina barn. Jag måste jobba. För att så småningom få mer energi måste jag träna. Jag vill inte sluta i orkestern. Jag vill gärna träffa mina vänner då och då. Och då hade jag inte ens börjat räkna in barnens aktiviteter i haveriet.

Här någonstans gick jag till hörnskåpet och plockade fram barnens lördags-choklad. Stod där och stirrade tomt framför mig och knaprade tomma kalorier. Stirrade på högen med små pedagogiskt utrivna olikfärgade tidsrutor. De kändes meningslösa. Bröt av ännu en chokladruta. Stängde skåpet. Sopade tidsrutorna till en liten färgglad hög och gick för att borsta tänderna.

Jag tycker om att borsta tänderna framför bokhyllan, vila ögonen på bokryggar är vänligt mot själen i slutet av dagen. Det var då jag såg Bodil Jönssons bok. Så jag tog den med mig att bläddra i innan jag somnade. Jag kan bara säga läs den, det ska jag göra ordentligt. Men jag såg den just när jag skulle skriva om femårsplanen på bloggen kan inte beskrivas som något annat än synkronicitet. I slutet av boken beskriver hon just femårsplanen, och dess element av back-casting. Istället för att tänka framåt och se hinder på väg mot målet är vi bättre rustade att föreställa oss stå vid målet och tänka bakåt: Hur nådde vi hit?

Så långt precis det jag försökt göra. Men så fortsätter hon beskriva hur vi är så upptagna med att göra strategier för hur vi ska inta staden att vi kanske inte tänker på vad vi egentligen vill. ”Antag att vi redan intagit staden. Vad skulle vi då ha den till?”

Mitt problem med femårsplanen börjar gå upp för mig. Det svåra för mig är inte att göra planen för att nå målet – det svåra för mig har varit att förstå vad mitt mål faktiskt är.

Jag bläddrar tillbaka lite i boken och hittar resonemang kring linjär och cirkulär tid så som tid uppfattas i olika kulturer.

Handen på hjärtat – är mitt mål verkligen att ha en bok i min hand om fem år; att inta staden. Eller är mitt mål något annat. Att förstå staden kanske, bli inbjuden till den, lyssna på dess invånare och låta den forma mig och omstöpa mitt skapande igen och igen. Bli ett träd på stadens torg, vars blommor slår ut på våren och dör på hösten, till slut förmultnar och ger näring åt vintergäcken. En cirkulär rörelse, inte en linjär.

Femårsplanen blir då inte en erövringsplan, det blir inte något jag ska åstadkomma, den är helt enkelt vad jag måste göra för att bli mer mig själv, mer skapande. Var vill jag vara om fem år? Mer närvarande, mer lyssnande, mer skapande. Paniken över skrivtid lägger sig när jag tänker så. I det målet får barnen, musiken, vännerna och skrivandet plats. De måste inte klämmas in i aldrig så färgglada lappar. Så – slänger jag mitt fem-timmar-i-veckan-mål nu då? Kanske. Men att skapa är hårt arbete, många gånger oinspirerat. Jag behöver säkert ett schema. Men nu känns det lustfyllt att börja planera.

Thank you for the music!

Thank you for the music!

Musiken är viktig för mig och har alltid varit en stor del av mitt liv. Kanske inte så konstigt då jag är uppväxt med musik av olika slag. Jag har bred musiksmak och beroende på humör väljer jag min musik med omsorg. Det började redan när jag yngre tonåring och gjorde vid mig på morgonen innan skolgång. Då kom min mamma ofta in till mig på mitt rum och lutade sig tillbaks i fåtöljen eller så halvlåg hon i sängen och pratade med mig om skola, vänner, läxor och annat. Hon var alltid intresserad och engagerad i mig och samtidigt som vi pratade strömmade tonerna av musik ut genom högtalarna. Speciellt förtjust var hon när jag spelade Enya.

Men lika viktig som musiken är för mig när jag tränar, lika viktig är den när jag skriver. Som spinning-instruktör har jag under årens lopp lagt hundratals timmar bakom ridån på att göra mina pass. Rätt låtar, rätt övergångar och snygga mixar. För mina kära deltagare märker min energi och min gnista när jag kör mina pass på gymmet. Gnistan får jag av såväl adrenalin som av musiken. Gnistan omvandlas till energi som jag skickar ut till deltagarna, och det jag skickar ut får jag tillbaka. Musiken är viktig. Är det ingen bra musik kommer jag inte igång själv, hur bra instruktören än må vara.

Samma sak gäller mitt skrivande. Jag har uppvärmningsmusik för att komma igång. Musik som triggar till äventyr, krig, kärlek eller för att få fram en sorgsen, melankolisk stämning. Men jag har även musik som är speciell för mina karaktärer. Musik som symboliserar vem dom är som personer, vidunder eller vad de än må vara. I mitt huvud pågår en film när jag skriver och scenerna förstärks av musik som tilltalar mig. Min nuvarande huvudperson har till och med en egen titellåt som jag älskar att lyssna på. Så när jag ska skriva en scen som utmärker henne som individ och person spelar jag den låten. Då ser jag henne framför mig. Känner in hennes inre personlighet och egenskaper. Det blir lätt för mig att ”fånga henne”.  Ska jag nämna några sådan karaktär i filmvärlden som jag misstänker har sina egna ledmotiv så är det Dolores Abernathy i Westworld eller Vanessa Ives i Penny Dreadful.  Det är exempel på två karaktärer som jag tycker är hur intressanta som helst.

Så vad är det då för musik som får mig att komma igång med skrivandet? För mig är det enkelt. Det finns hur mycket bra musik som helst, men jag är ett stort fan av ”Two Steps from Hell”. De är alltid med mig i lurarna. Jag har till och med gjort en hel spellista till mitt nästkommande projekt.

Om jag laddar för att gå på jobbintervju eller ska hålla i en utbildning eller har något annat möte av större karaktär framför mig, laddar jag gärna med lite ”Thunderstruck” – AC/DC eller något från Iron Maiden eller Volbeat.

Som ni förstår genomsyrar musiken mitt liv och jag älskar musik i alla dess former. För med musikens hjälp kan oanade äventyr ta plats – även när man minst anar det 🙂

Vad har ni för favoriter?

Författardrömmar: att skriva på café

Författardrömmar: att skriva på café

Jag måste erkänna att jag emellanåt faller in i den romantiska bilden av författaren. Den där bilden där jag ser mig själv sitta med blicken ut över karga berghällar och hav samtidigt som jag dricker ett glas vin och tänker på vad som ska hända med mina karaktärer. Eller bilden där jag sitter på mitt stammisställe, drickandes baljor med krämig latte eller rooibos och skriver i timtal, uppslukad av min berättelse. Och personalen kommer med nya baljor kaffe och undrar hur det går med boken.

I verkligheten är det inte så särskilt ofta. Jag sitter mest hemma i min fåtölj och skriver. Jag har inget stammisställe och ingen havsutsikt heller. Dessutom är det inte alltid jag har massor med energi eller skaparlust när jag börjar skriva. För skrivandet kan vara hårt, krävande, tidsödande och… och samtidigt alldeles fantastiskt när jag kommer in i det. När scenerna trillar in på löpande band och mina karaktärer börjar agera själva. Det är svårt att beskriva, men det är det tillståndet jag strävar efter hela tiden. Flow. Bättre kan det inte sägas. Och mellan mina flow-tillfällen så skriver jag ändå, men med mer ansträngning, mer tankemöda.

Flera författare jag följer på sociala medier tycker också om att lägga ut bilder där de sitter och skriver på café eller med utsikt över havet eller kanske hustaken i London. Och varje gång jag ser en sådan bild så blir jag glad och inspirerad. Det är en speciell känsla att sätta sig vid bordet på ett café där du vet att en författare har suttit och skrivit. Jag blir som ett barn när jag går in på Elephant House i Edinburgh, köper en kanna kaffe och sätter mig vid ett av borden vid fönstret, där jag har utsikt över borgen. Samma utsikt som Rowlings hade när hon ibland satt här och skrev de första Harry Potter-böckerna.

Idag lever jag författardrömmen. Jag och Ingrid sitter på café, med baljor med te och skriver. Och jag småler, för hur det än är, så finns den där romantiska bilden av författarlivet inne i mig.