Browsed by
Månad: juni 2017

Bra dialog = mycket undertext

Bra dialog = mycket undertext

Vi är på kurs igen, jag och Ingrid, för att lära oss mer om hur vi skriver bra dialog. En tidig söndagsmorgon samlas vi på Tiny Lumberjacks lilla, mysiga café i Lund tillsammans med skribenter och filmmänniskor. Vi småpratar, häller upp kaffe och sätter oss runt det stora träbordet för att lyssna på Therese Ahlbeck som är regissör och manusförfattare.

Vid Tiny Lumberjacks café i Lund. Foto: Ingrid Thulin

Jag tycker verkligen om att skriva dialog och har mycket dialog i mina texter. Men det är inte enkelt att skriva bra dialog. Det går inte att skriva som folk pratar säger en del. Skriv som folk pratar, annars blir det uppstyltat, säger andra. Använd slang, använd inte slang. Ta bort allt onödigt som folk säger i verkligheten – koncentrera och korta ner.

Dialog som förs IRL är sällan om ett ämne, sällan helt uttalad och sällan rak, dvs att en person frågar – en annan svarar. En fråga besvaras ofta av en ny fråga. Folk som samtalar hoppar (logiskt eller helt ologiskt) mellan ämnen. Allt behöver inte heller uttalas för mycket förstås mellan raderna. För, som Therese säger ”Bra dialog belyser det som karaktärerna inte säger.” Med andra ord: använd UNDERTEXT!

Therese går igenom dialogens fyra grundfunktioner.

1. Dialog kan användas för att ge information. Jag använder ofta dialog till att berätta saker utan att behöva infodumpa i långa stycken, som blir tråkiga att läsa. Det gäller att passa sig bara, så att inte dialogen blir väldigt omfattande och tung när den ska förmedla information till läsaren eller till karaktärerna.

2. Dialog ska föra handlingen framåt. Det kan vara frestande att ha med dialog mellan karaktärer bara för att den är trevlig. Det ska du inte!

3. Dialog hjälper till att ge karaktärerna sin egen karaktär. Med andra ord, karaktärerna ska inte allihop prata på samma sätt. Detta kräver övning eftersom det lätt kan bli så att dina karaktärer har samma typ av språk eftersom det är du som skribent som skriver alla repliker.

4. Dialog ska ge uttryck för känslor och tankar. 

Under dagen har vi en skrivövning där vi ska skriva dialog och försöka använda grundfunktionerna. Vi paras ihop två och två och får spela upp dialogen mellan oss. Väldigt lärorikt! Det jag tar med mig från det är att repliker som ser bra ut på papper inte alltid flyter lika bra när de sägs. Så fortsättningsvis kommer jag prova att läsa mina dialoger högt här hemma.

Träff med förläggaren

Träff med förläggaren

Efter mejlet från Rabén & Sjögren ska jag träffa förläggaren då hon ändå är i Malmö på annat möte. Fortsättningen på min resa till utgivning.

Nervös redan på morgonen när jag ska ta bussen till jobbet. En minut i taget blir mitt mantra. Gå på bussen, hoppa av bussen. Möts av Ingrid på stan, som ger mig en lyckospark och ett litet paket. Hon fortsätter på sitt håll och jag till jobbet. Öppnar paketet på vägen dit och skiner upp i ett stort leende. I paketet finns ett halsband med en korp.

På förmiddagen går jag till stadsbiblioteket, där jag ska träffa förläggaren från Rabén & Sjögren. Korpen hänger runt halsen, som en lyckoamulett. Jag har förstås googlat henne, så jag vet hur hon ser ut. Ändå nojjar jag mig för att jag inte ska hitta henne. När jag går in på bibblan ser jag henne direkt. Hon hälsar med ett brett leende. Vi går in i restaurangen och beställer, sätter oss och hon lägger upp mitt manus på bordet. Okej. Check på att det faktiskt är mitt manus hon har läst.

Vi pratar en timme och mitt starkaste minne av mötet är hur cool och trevlig hon var. Och hur överväldigande det var att få höra så mycket positivt om mitt manus. Hon går igenom hur processen ser ut på förlaget om de bestämmer att de vill gå vidare med manuset. För mötet med förläggaren är som att passera första grinden. Nästa grind är hennes chef. Går manuset vidare så pitchas det av förläggaren i utgivningsgruppen. Utgivningsgruppen fäller domen. Säger de ja, då är det bara att köra. Skriva avtal. Ge ut bok.

Tiden gick lååångsamt när jag väntade på beskedet från utgivningsgruppen. Och samtidigt inser jag att hela processen gått i rasande fart från att jag skickade in manuset till förlaget och till att jag hade en grind kvar att passera för att nå drömmen.

Bonusen: En 14-årig praktikant på förlaget var testläsare till mitt manus och hon bad att få ta med det hem för att kunna fortsätta läsa. Sååå glad jag blev när jag fick höra det!

Att börja skriva. Igen. Och igen.

Att börja skriva. Igen. Och igen.

Det har gått två månader sedan jag skrev. Tillräckligt lång tid för att det ska kännas som om jag har glömt hur jag gjorde. Manuset jag skrivit avtal för ligger i en tjock pappershög här hemma. Hur kunde jag få ihop det? Och så den stora frågan – hur gör jag det igen?

Ingrid skriver om skrivångest. Och om ångesten som kommer smygande när det en skriver inte stämmer överens med scenerna i huvudet. När orden inte räcker till för att beskriva känslorna, stämningen, ljuset, ljuden, dofterna du vill förmedla. De där stunderna när du undrar varför du försöker skriva alls. Men, det är då du måste tänka att du har en dipp. Förmågan finns där. Du kan skriva. Och blir det inte bra första gången, så skriv ändå. Du kan skriva om. Och skriva om igen om det behövs. Är det något jag har lärt mig den hårda vägen så är det att inte ge upp. Fortsätt skriv! Det är ditt nya mantra.

Jag har hört hur andra författare får ”andra boken- ångest”. Så illa är det inte för mig. (Än.) Förutom ett visst tvivel på att lyckas få ihop ett helt manus igen, så känner jag en enorm pepp att sätta igång med bok 2. Energin finns där. Karaktärerna har börjat pocka på. De dyker upp i huvudet när jag är ute och går, med musik i öronen.

Häromkvällen var jag redo att börja. Att skriva de allra första orden på ett manus är härligt och samtidigt lite skrämmande. Jag var förberedd. Hade börjat spåna på ett synopsis och fått två-tre tydliga scener i huvudet. När jag satte mig med datorn i knäet så blev det ett par meningar. Sen tog det stopp. Jag satt en hel kväll och skrev kanske 100 ord. Det är som om jag måste öva upp förmågan att skriva igen. Men. Känslan jag fick av att skriva, efter två månaders uppehåll, var fantastisk. Nästan berusande. Och så bekräftande. Skriva är ju det jag vill göra. Det spelar ingen roll hur mycket ångest och frustration det föder. Jag måste skriva. Känner du likadant, fortsätt skriv!

 

Kol och aska

Kol och aska

Punkt.
Universum börjar i en singularitet.
Ren energi. All tid. Hela berättelsen.
Finns inte än.
Efter smällen är allt kaos.
Miljarder år senare anas kosmos.

Idén finns där. Jag känner energin. Vart jag än blickar så följer mig en punkt, en sådan där ni vet som ibland finns på näthinnan på samma plats hur du än vrider ögonen.

Idén finns.

Men att våga börja.

Jag tvekar alltid att börja skriva. Mer på senare år. För jag har varit med om hur uppslukande det är att försöka ordna det kaos idéerna och inspirationen lämnar efter sig till något slags kosmos som går att färdas i, läsa och förstå. Hur förbrännande. Hur tröstlöst oändlig resan med en bok, fram till ett kosmos, kan vara. Miljarder år lång. Neverending. Jag är inte framme än. Vän efter vän får förlagskontrakt. (Jag ÄR glad för det.) Jag har bara ord i en dator.

Och ju mer jag sliter ju mer smulas idén sönder. Ju mer jag brinner ju mer förvandlas jag till kol.

Jag har alltid tvekat i starten av en bok. Kanske för att idén är perfekt innan den är skriven. Men när den vecklar ut sig på boksidorna så känns den alltid som en skugga av det jag egentligen ville berätta. Jag ser en myllrande värld, men det jag lyckas gestalta är så begränsat.

Vad kan ord egentligen lyckas återge, av smak, form, känslor, vårt innersta väsen?

Jag tänker på Platons grotta. Ni vet, den med idévärlden och sinnevärlden. I idévärlden finns elden, energin, verkligheten, men själva sitter vi i en grotta, med ryggen mot ingången, och ser bara skuggspelet elden kastar på väggarna. Berättandet lyckas bara göra siluetter av det som egentligen är kött och blod.

Bättre än så blir det aldrig, det är självbedrägeri att tro. Det enda jag har är kol och aska.

Kol och aska

Bålgetingstora bin
sitter i ett pärlband över min hjässa
Från öra till öra har de bitit sig fast i hårrötterna
Drottningen i mitten, henne har jag själv satt dit
mitt i gropen som varit fontanellen

Käkar nerborrade i skalpen
Randiga bakkroppar i tiaraformation
med juvelen i mitten
Idén
omgiven av tillropade arbetare

Arbetar gör de inte
Biter gör de
Och jag faller ner på knä
och borstar av mig dem
De tar håret med sig när de faller

Stödd på händer och knän
med blödande skalp
stirrar jag ner på högen
svarta testar och perfekta döda insekter
allt är förkolnat

Jag greppar om en kropp
så försiktigt
Den löses upp i askdamm
Det enda som är kvar
är svärtan på mina händer

Med kolet ska jag
återberätta Drottningens kropp
Klumpiga kolavtryck
på golv och väggar
strecken en svartvit grovskiss
av biets dansade karta till honungsfälten

Ingrid Thulin, 23 november 2016

Det jag har är kol och aska. Det blir inte bättre än så.

Prag, steampunk och inspiration

Prag, steampunk och inspiration

På Steampunk-pub i Prag där ingenting saknades. Foto: Sara Imberg

Medan Ingrid och Helen var på kurs för några veckor sedan i hur man skriver plot och manus, följde jag med några vänner till vackra Prag då en av mina vänner skulle springa maraton där. Det blev inga 4,2 mil för mig men det blev många och långa promenader genom den vackra staden.

Jag tycker väldigt mycket om olika miljöer och hämtar gärna min inspiration från olika platser jag sett eller besökt. I detta fall besökte jag en plats som var så vacker, ren och grön. Men när skymningen föll lade den sig likt en mystikens slöja över staden och det var ganska lätt att låta fantasin skena iväg och bygga upp olika scenarier i mitt huvud.

För mig är Prag en speciell stad där alla statyer och gargoyles väcks till liv en gång om året när månen står rätt på himlavalvet. Jag kan också i mina tankar se staden som ett högsäte och en central mötesplats för alla aristokratiska vampyrer runt om i Europa.

Dock fann jag stor del av inspirationen på en alldeles underbar Steampunk-pub där absolut inget saknades. Förutom att maten var god och ölet delikat så var hela miljön uppbyggd kring temat och jag var förundrad över de olika attiraljer som fanns lite här och var. Bord som var uppbyggda av kugghjul och hjullager, den klassiska zeppelinaren i taket, blommor i krukor som var gjorda av stål och plåt för att ge några exempel.

Det första man möts av när man stiger in in i puben är ett gigantiskthajhuvud med en massa sylvassa tänder i stål och innanför gapet snurrar kugghjulen olycksbådande.

Att äta här hade sin utmaning i att kunna koncentrera sig på maten och sällskapet när omgivningen var så fascinerande. Ångan, musiken och kugghjulen förde oss efter måltiden ner i källarens underjord där industri möter värme och eld. När gryningen infann sig slutade vår historia när vi satt vi i en taxi hem för att sova blott några timmar innan det var dags att heja fram vår kompis.

Inspirationsglaset var fyllt till brädden och jag var taggad inför framtida projekt.

 

Mejl från Rabén & Sjögren

Mejl från Rabén & Sjögren

Att skriva avtal med ett förlag är bland det största som hänt mig. Och det känns fantastiskt att få berätta om det när folk frågar och gratulerar mig. Men det känns fortfarande overkligt, nästan som om jag pratar om någon annan än mig själv. Det började med ett mejl.

Blir helt lycklig av att se mitt namn efter Författare.

Min privata mobil surrar till på ett möte på jobbet. Jag ser att det är från ett förlag, men inte mer. Tänker att jag inte vill läsa det på mötet, oavsett vad som står i det. Särskilt inte om det är ett svar i stil med ”tack för manus, men nej tack”.

Lämnar mötet och klickar upp mejlet. Läser halva och stannar mitt i steget. Vad står det egentligen? Läser om hela mejlet. Flera gånger. Huvudet känns som om det svävar iväg, tankarna far runt som sladdrig gelé. En förläggare från Rabén & Sjögren skriver trevligt och kort att hon har läst manuset och gillar det. Hon är i Malmö nästa fredag och föreslår en träff för att prata om manuset.

Ungefär där lämnar jag verkligheten för en stund.

Ringer min man och bubblar osammanhängande fram vad som hänt. Ringer direkt efter det samtalet upp Ingrid. Hela jag är skakig nu. ”Vill du komma hit?” säger Ingrid. ”Får jag det? Ja, jag kommer.”

Flera timmar senare på kvällen börjar det sjunka in och jag ser mer nyktert på det. Googlar på Rabén & Sjögren och förläggaren. Läser om deras process när de vill ge ut ett manus. Träff med skribenten, och om det går bra så ska manuset vandra genom flera olika grupper och godkännas innan beslut tas om utgivning.

Men något är förändrat. En förläggare har läst mitt manus och gillar det. Hon vill träffa mig. Det är stort.