Browsed by
Månad: maj 2017

Den gyllene regeln: Läs och skriv

Den gyllene regeln: Läs och skriv

Skrivlärare säger det. Folk som skriver säger det (oftast). Det står i artiklar i tidskrifter som handlar om att skriva. Jag pratar om den gyllene regeln: att läsa enormt mycket och att skriva enormt mycket, för det är så en lär sig hantverket.

Sommarläsning

Jag fick höra precis detta från min förläggare ganska så nyligen. Faktiskt på första träffen jag hade med henne. Så det är tydligen helt sant. Och ja, jag har en förläggare på ett förlag sedan ett par veckor. Den resan, Resan till utgivning, kommer jag snart skriva om på bloggen!

Jag läser väldigt mycket och har alltid en enorm hög med böcker som väntar på mig. Det är något tillfredsställande med det, att kunna inspektera sina böcker, sukta efter att få läsa dem och längta tills nästa del i en serie kommer ut. Och det ger mig massor av inspiration att läsa. Jag hittar små saker som jag kan spinna vidare på, min fantasi får fart och det poppar upp helt nya idéer, jag kommer på hur jag inte vill att det ska vara i världen jag skapat. Till exempel så har jag läst flera böcker där drakarna pratar. Det känns helt fel i min värld, så där visste jag tidigt att mina drakar inte skulle kunna prata.

Kanske behövs ett visst uns av talang, eller fallenhet för att skriva, men väldigt mycket går också att lära sig. Jag har lärt mig oerhört mycket på de skrivkurser jag gått. Men, det som gjort att jag utvecklats i mitt skrivande är också att jag har skrivit stora mängder text. Och med stora mängder menar jag många noveller och tre romanmanus. Det finns en viss logik i att det är först med mitt tredje manusförsök som jag lyckats få ett förlag intresserat.

Det är också först med tredje manuset som jag har börjat komma i närheten av ”min egen röst”. Och det är nu som manusidén var tillräckligt stark och jag hade förmågan att skriva en berättelse med en dramaturgisk kurva som funkar.

Så mitt budskap till dig som vill skriva och som vill bli utgiven, är: Läs så mycket du hinner och skriv så mycket du orkar!

 

 

Mer subplotar!

Mer subplotar!

Scenens huvudperson måste genomgå en förändring, skriver Ingrid efter kursen om att skriva scener och om plot. Det är så sant. Och svårt. Jag läser min egen text och inser varför vissa scener är tråkiga. De är transportsträckor för att de berättar om det vardagliga och inte om händelserna som sticker ut från det normala. Scenerna jag väljer att skriva ska vara de som berättar när det inte går som det är tänkt. När huvudpersonen i scenen stöter på hinder, hamnar i konflikt och något i personen förändras.

Vi är fulla av inspiration efter kursdagen och har fått ytterligare verktyg att använda i vårt skrivande. Det behövs, för när du skriver mycket så är det lätt att hamna i vissa mönster och bli blind för sin egen text. Då är det bra att gå tillbaka, läsa det du skrivit och analysera utifrån ett verktyg.

Thérèse Ahlbeck, som håller i kursen, beskriver plot som en bäck där vattnet ska ta sig förbi grenar och stenar, vilka symboliserar de hinder/utmaningar som behöver finnas för att få dynamik i berättelsen. Här gäller det som skribent att välja ut rätt scener och skriva om dem. De händelser/scener som jag skriver med huvudkaraktären utgör berättelsens huvudplot. Till huvudploten kan jag koppla på subplotar som är knutna till bikaraktärer. Dessa måste ha koppling till huvudploten, men behöver inte följa med i hela huvudploten utan kan utgöra kortare delar någonstans i berättelsen. Med subplotarna kan jag skapa intressanta bikaraktärer som tillför huvudhandlingen spänning och konflikter.

Det kliar i fingrarna nu. När jag skriver vill jag ha mer subplotar och dyka in i de bikaraktärer som pockar på mer uppmärksamhet.

Dialogkurs står näst på tur hos Tiny Lumberjack. Då ska vi prata om karaktärsbeskrivning, hur information kan ges till läsaren via dialog och hur dialogen driver handlingen framåt!

Filmögat vässar bokens scener

Filmögat vässar bokens scener

Thérèse Ahlbeck visar scen-magi på Tiny Lumberjack Café. Foto: Ingrid Thulin

På manuskursen faller vi genast i fällan. När vi ser en scen med Helen Hunt ur filmen Livet från den ljusa sidan utbrister vi kursdeltagare närapå samtidigt:

”Hon är en så fantastisk skådespelare.”

Det är ju sant så klart. Hon ÄR helt fantastisk. Och har självklart satt sin prägel på scenen. Men att scenen vi ser är fantastisk är ju hela filmteamets förtjänst, och det börjar med manuset. Det är här det föds. Miraklet.

Helen och jag sitter bänkade på charmiga Tiny Lumberjack Café i Lund den här söndagen för att lära oss om scen och plot i filmmanus. Thérèse Ahlbeck och Marcus A. Olsson är filmskaparna som vunnit rader av filmpriser under 20 års tid och varit Oscarsnominerade för Stora & små Mirakel (2000) och Janna & Liv (2010). Senaste kortfilmen heter Lost in Stångby, och nu pågår arbetet med kriminal-komedi-serien Happy Street. Thérèse Ahlbeck inte bara kan det här, hon lever det. Alla lyssnar intensivt.

Och jag inser. Att skriva filmmanus är en helt egen konstform. Att vara bra på att skriva prosa hjälper inte mycket här. Nivån av konkretion är hög. Det går inte att komma undan med poetiska beskrivningar. Att skriva med sådan precision, precis lagom mycket så att regissör och skådespelare vet intentionen men bjuds in att bli medskapare. En konst, en balansgång på slak lina.

”Filmen skrivs flera gånger, först av manusförfattaren, sedan av regissören och skådespelarna och sedan även i klipprummet. Att skriva för film är som att skala en lök fast omvänt, du bygger på lager efter lager.” Thérèse förklarar och visar fler scener.

Trots att jag snabbt insett att jag är grönare än vetegräspulver på filmmanus så hittar jag mängder att använda i mitt eget skrivande. På senare tid skriver jag mer scenbaserat. Jag gör enkla scenbeskrivningar av nyckelhändelser i romanen och bygger sedan ut dem. Det är en metod jag hittat som passar mig bra. Och tillåter mig att plocka russinen ur kakan och skriva det jag faktiskt brinner för samtidigt som jag håller min linje och vet vart jag är på väg.

En nyckel jag kommer använda mig av framöver är IN – och UT. Scenens huvudkaraktär har en känsla med sig IN i scenen, den ska förändras till sin motsats som hen tar med sig UT ur scenen. Hopp ska bytas i förtvivlan, kärlek i hat, misstänksamhet i förtroende och tvärtom. Scenens huvudperson MÅSTE genomgå en förändring.

”Sker ingen förändring så kan scenen vara hur vacker som helst, då har den inget berättigande. Den ska bort.” Thérèse är bestämd.

Så sträng är filmens värld.

Mitt bokmanus kommer att få finna sig i ett sådant vakande öga framöver.

 

 

 

Blodrus

Blodrus

En scen kan födas ur så mycket, som t ex av platser. Varje gång jag är i Edinburgh smyger mörker och väsen in i min fantasi. Scenen nedan skrev jag efter ett besök i världens mest hemsökta stad.

Jag står framför spegeln och stirrar på mig själv. Nattens ljud brusar utanför fönstret och jakten väntar på mig. Jag ser värre ut än jag trodde. Ögonen brinner som glödande kol mot den blåaktiga, strama huden. Jag drar med fingrarna genom det toviga håret och låter det falla ut över axlar och rygg. Mörka slingor dansar runt och döljer mina vassa ansiktsdrag. Jag drar av den blodiga t-shirten och kastar den i ett hörn. Innan jag lämnar lägenheten drar jag på mig en svart skinnjacka. Mest för att inte avvika för mycket i höstkylan.

Utanför porten blickar jag upp längs gatan och de mörka stenfasaderna. Den nya tiden kan inte jaga bort stadens svarta förflutna. Det är antagligen det som fått mig att stanna längre än jag brukar på samma ställe. Jag rör mig bort från mina kvarter, mot den gamla delen av staden, uppför en smal stentrappa som vindlar ut till en ödslig gata. Det är enklare att förbli en skugga i de trånga gränderna.

På avstånd hörs skrålet från berusade på väg hem från pubarna. Ovanför mig tornar borgen och runt mig viskar vålnader från förr. En doft av varm hud och öl närmar sig. Jag lutar mig in mot en port och väntar. När hon kommer gående på ostadiga ben glider jag fram, låser fast hennes dimmiga blick och viskar till henne. Hon lägger huvudet på sned och fnittrar till. Vi går i armkrok nerför gatan och vidare in i parken.

Blodet smetar sig fast i munnen. Jag sveper med tungan över tänderna och blundar när berusningen når hjärnan. En stund sitter jag så, stilla, tills jag får kontroll över mig själv igen. Kroppen bredvid mig på bänken har sjunkit ihop och huvudet hänger slappt ner mot bröstet. Luften är full av den tunga, metalliska doften. Jag trevar efter handleden, finner den och pulsens svaga bultande. Jag föser undan hennes hår, som är kletigt av blod och lutar mitt ansikte mot halsen. Jag måste blunda. Det är som om min kropp svävar i något mjukt och jag ler åt den behagliga värmen som gör att jag känner mig levande.

Rovdjur.

Det är vad jag är och har varit länge.

Jag bara leker att jag är människa.

En av många gränder i Edinburgh. Foto: Helen Ekeroth

 

1000 tack!

1000 tack!

Helen, Ingrid och Sara vid en planeringsdag i mars. Vi är ännu gladare idag 🙂 Foto: Ingrid Thulin

Idag är det jubileum. Vi firar en månad som bloggare och vilken present ni har gett oss:

Vi nådde över 1000 unika besökare på bloggen under april!

Det överstiger våra vildaste fantasier. (Och som ni förstår kan våra fantasier ändå vara ganska vilda emellanåt.)

Tack! 1000 tack!

Det finns inte ord att beskriva hur glada vi är att ni vill läsa det vi skriver. Både om skrivande och texter från våra bokprojekt.

Våra tankar om skrivande svämmade över och Helen föreslog att vi skulle skriva om det. Så klart! Från idé till blogg gick det snabbt, vi bestämde oss i februari, byggde i mars och startade 1 april.

Vi hoppas bloggen ska ge inblick i hur skrivande liv är för så många av oss, ett letande efter metoder, ett ständigt klurande på idéer, förebilder, skrivglädje, skrivvånda, jakt efter skrivtid. Vi vill berätta om vad som funkar  och inte funkar för oss. Och vi tre skrivvänner är ganska olika där – så vi hoppas det finns något för alla.

Oavsett om du själv skriver eller inte hoppas vi att du vill läsa våra texter, att det ger dig energi och att du känner dig välkommen att delta i samtalet. Och glöm inte berätta för andra vad du brinner för.

Vågar vi så vågar du!

Kommentera på våra inlägg eller mejla oss gärna på kontakt@uturbyraladan.nu , om det är något särskilt du vill att vi tar upp.