Browsed by
Månad: april 2017

Allt är skam

Allt är skam

Skam var det ja.

I mitt förra inlägg skrev jag att det bara finns en skam i skrivandet. Nå, nu hävdar jag motsatsen, så häng med:

ALLT SKRIVANDE ÄR SKAM.

– Skam är en kompass för när det du skriver kommer att beröra, sa artisten och låtskrivaren Cecilia Nordlund när jag lyssnade på henne vid Brown bag lunches på Skissernas museum i tisdags. Cecilia Nordlund intervjuades av Paola Pellettieri i ett flödande samtal om kreativitet som fick det att låta så självklart.

(Och nu ska jag försöka få det att låta som att det var det jag menade hela tiden. Och det var det ju. För det är utanför ens comfort zone allt händer. När skammen över att blotta sig, att skriva dåligt, att vara pretentiös sätter in, då blir det ofta texter som berör.)

Cecilia Nordlund och Paola Pellettieri sitter i varsin stol.
Cecilia Nordlund och Paola Pellettieri på Skissernas muséum i tisdags. Foto: Ingrid Thulin

– Nu blir det lite flummigt, men vi har ett kollektivt medvetande. Det handlar om att öppna upp för det. Fånga det. Vara en kanal, säger Cecilia Nordlund vid samtalet på Skissernas.

– Hur gör du det? undrar Paola Pellettieri.

– Genom att göra det till en vana. Att skriva samma tid varje dag. Hellre fem minuter än inget alls.

– Kommer du ihåg vad du gjorde när du fick en av dina bästa idéer?

– Det är ganska osexigt också. Man bara sitter kvar på pianostolen eller skrivstolen och går inte därifrån. Odlar rumpfinnar. Ger inte upp. Spika fast sig helt enkelt. Så jag satt nog där fastspikad med fett hår och var sur och trött, och så gjorde jag något.

– Det behöver inte ta lång tid. Det kan ta en kvart. Min regel är att försöka skriva lite varje dag. Kanske en kvart. Sedan kan man koka kaffe och kolla mobilen.

– Vara lagom snäll och lagom hård mot sig själv? 

– Ja, och inte glömma att leka och ha andra att leka ihop med, säger Cecilia Nordlund.”

Jag går från Skissernas och ler brett. SKAM* och lek. Värre kan man ha det!

Fakta:

Cecilia Nordlund är artist, låtskrivare och låtskrivarpedagog. Hon är lärare på Malmö musikhögskola och grundade Popkollo Malmö 2007. Under 90-talet spelade hon i Souls och startade senare bandet Sunshine Rabbits. Cecila Nordlund och Fullmånen från helvetet! heter senaste projektet.

Brown bag lunches är en samtalsserie om kreativa processer på Skissernas muséum i Lund. Varannan tisdag möter samtalsledaren Paola Pellettieri skapande människor inom olika fält. Paola Pellettieri studerar sedan 2014 vid Lunds universitets författarskola. Hon har bakgrund som kreatör i reklambranschen, samt som manusförfattare för film och tv.

*På lördag har SKAM säsong fyra premiär på SVT Play. Då blir det mer SKAM – tv-serien, här på bloggen. Glad påsk!

Därför pratar alla om skrivprocessen

Därför pratar alla om skrivprocessen

Alla som skriver har sin egen skrivprocess. Och inget är rätt eller fel. Men det pratas om den. Mycket. För många vill ändra på den. Prova en annan metod som verkar funka så himla bra för skrivvännen. För det tar så lååång tid att skriva klart. Hur många utkast ska en fila på? (Jag är själv på utkast 6.)

Författarna Charlotte Cederlund, Anette Eggert och Elisabeth Östnäs samtalade om sina skrivprocesser en kväll på Poeten på hörnet. Mer om det.

Trion myntar begreppet ”ingenjörsmetoden”, som Charlotte praktiserar med stor framgång. Hon skrev trots allt del 2 i Idijärvitrilogin på åtta månader. Alla vi som har hållit på med samma manus i flera år inser hur snabbt jobbat det är. Metoden innebär att vara otroligt planerad, strukturerad och produktiv. Tänk detaljerad synops. Skrivdisciplin.

Jag kan inte planera mina böcker, säger Anette. Hennes karaktärer behöver få liv och ta egna beslut medans hon skriver. Det blir spännande då, när hon inte riktigt vet vad som kommer att hända. Kreativiteten försvinner helt enkelt med för mycket planerande. Själv behöver jag vara planerad för att kunna komma igång snabbt när jag sätter mig med datorn. Är jag inte det blir det mycket tankearbete och surfande.

Elisabeth gör en trendspaning utifrån egen erfarenhet av att skriva manus för ljudbok. Branschen går mot snabbare och mer planerade processer med fokus på produktion. Men dramaturgi och driv i berättandet är viktigt, precis som Ingrid skriver i Skam den som ger sig. Elisabeth pratar om ett nytt tänk kring dramaturgi som ska passa för ljudboksserier. Jag drar paralleller till hur manus för TV-serier skrivs. Berättelserna ska vara raka, tydliga och spännande med en dramaturgisk kurva för varje avsnitt och en för hela serien. Nya grepp testas. Ett exempel på det är de trailers som finns för Elisabeths böcker i serien Sagan om Turid. Du hittar dem på Youtube.

Charlotte Cederlund, Anette Eggert och Elisabeth Östnäs.

 

 

 

 

Författardrömmar och det självklara i att skriva om tonåringar

Författardrömmar och det självklara i att skriva om tonåringar

Jag har varit på författarsamtal på Poeten på hörnet (del i Malmö Litteraturfestival) och lyssnat på Elisabeth Östnäs, Anette Eggert och Charlotte Cederlund.

En del har författardrömmar redan som unga, men slutar skriva för att livet på något sätt tar över när en börjar bli vuxen. Och så fantastiskt när fantasin och kreativiteten pockar på så mycket att en börjar skriva igen. Elisabeth, Anette och Charlotte har alla satsat på skrivandet efter att först ha utbildat sig och jobbat med något helt annat. Jag tänker ibland att det är galet att jag inte började skriva tidigare i livet. För längtan har funnits där. Istället har små historier fått stanna kvar i huvudet, triggade av en smart dialog jag hört eller skuggorna bland träden.

Alla tre har också gått skrivarutbildningar. Något som de påpekar är nödvändigt, inte minst för det sammanhang du hamnar i, med skrivande människor runt dig. Precis det hände när jag gick min första skrivkurs. Det var lite som att komma hem. Att lyssna på författare ger också så mycket inspiration och energi att fortsätta skriva. För skrivandet kräver hängivenhet och oändlig uthållighet.

Varför har ni valt att ha en tonåring som huvudkaraktär? frågar jag givetvis, eftersom jag undrar om det är lika självklart för dem som för mig att skriva om den åldern. Och svaren jag får visar att det är det. Känslan i en själv från den tiden är så stark. Jag valde att skriva fantasy för YA, för det är vad jag själv vill läsa.  Jag vill skriva om vuxenblivandet. Klockrent. Tonårstiden är viktig, känslostark, fascinerande och en guldgruva att ösa ur som författare.

Så kommer de in på skrivprocessen och om detta sägs det så mycket att det får ett eget inlägg. Jag lämnar Poeten med ett leende på läpparna efter att ha fått lyssna på detta samtal.

Charlotte Cederlund, Anette Eggert och Elisabeth Östnäs.

 

SKAM den som ger sig

SKAM den som ger sig

Det rinner tjära ur mina fingrar ner i tangentbordet, bokstäverna klibbar vid varandra och bildar ord-smet på skärmen. Karaktärerna står och pratar rätt avspänt med varandra, i full kostym, men deras fötter är ingjutna i den allt stelare textbetongen – jag har ingen aning om hur jag ska få dem att röra sig framåt.

SA JAG UPP MIG FÖR ATT GÖRA DET HÄR?!

Vissa gör ett synopsis och ritar ut scenerna i förväg, andra gör som jag och filar på karaktärer och miljö i det oändliga, och hoppas att det ska börja hända något också. Vi ser vart det leder liksom. Men det tar sån tiiiid! Och så har vi ju den där risken att de bara står och snackar.

Det är då man måste vända sig till förebilderna. Vad gör de som funkar, som inte jag hittat fram till? Är det någon SKAM* att härmas? Nej. Att prova att skriva som sina förebilder är nästan ett måste för att sedan kunna hitta sitt eget språk. Varför inte stå på giganternas axlar när de nu finns där?

Vem vill inte skriva som Julie Andem? frågade Helen i sitt förra blogginlägg. Andems mästerliga ungdomsserie SKAM* är rappt berättad men har mer djup än många fullängdsromaner i sina korta episoder, och varje gång jag ser om en scen upptäcker jag något nytt.

Kurser i dramaturgi är nästan alltid inriktade på teater eller film, medan vi romanförfattare lämnas att uppfinna hjulet själva. Nå, jag vill lära mig det där drivet en riktigt bra tv-serie har. Så i maj blir det manuskurs. Sedan ska jag väl kunna dra loss de där älskade karaktärerna ur betongen.

Det finns bara en skam: SKAM* den som ger sig!

*Fjärde säsongen av SKAM har premiär på måndag! Se trailern här!

EDIT: Fjärde säsongens episoder är igång. Se avsnitt och inlägg från karaktärerna här!

Porträttbild föreställande Sana, i svart hijab.
Sana, spelad av Iman Meskini, är huvudkaraktär i fjärde och sista säsongen av SKAM. Det här blir så bra! Foto: NRK
Hur får jag till en bra plot?

Hur får jag till en bra plot?

Det är en bra fråga som jag tror många som skriver brottas med. Kanske skriver du utifrån karaktärerna eller en viss miljö. Eller så börjar allt med en fantastisk scen och sedan kommer du inte vidare, för det finns ingen PLOT. Vad är då en bra plot?

Porträttbild på Julie Andem i blont axellångt hår
Julie Andem. Foto: NRK

”Vi måste gå en manuskurs!” messar Ingrid och länkar till en endagskurs där en ska lära sig skriva en fantastisk scen och en bra, ja just det, PLOT. Låter perfekt. Vi kan lära oss vad en bra plot är. Och jag tänker direkt att jag vill kunna skriva som Julie Andem, precis som tusentals andra SKAM-nördar vill just nu. Jag menar, vem vill inte skriva en ny SKAM? Fast i bokform då. För Andem är suverän på att skriva karaktärer och dialog. Och sjukt bra plot. Allt hänger ihop, hon överraskar hela tiden med nya vändningar och hon planterar saker i händelser eller dialog som senare får stor betydelse.

Samma saker är viktiga när du skriver ett bokmanus. För att driva handlingen framåt och fånga läsaren behövs konflikter, intrig och oväntade vändningar. Jag tänker mycket på just dessa saker. Jag vill att läsaren ska bli överraskad när hen läser. Jag vill inte att mina karaktärer är svarta eller vita, onda eller goda utan nyanserade i hela färgskalan. Precis som Andem lyckas få sina karaktärer att vara.

So it begins!

So it begins!

Den oändliga historien, Bilbo och Sagan om Ringen.  Min storebror hade tänkt lämna tillbaks böckerna på biblioteket. Så blev det inte.

Inkörsporten till fantasins underbara värld fylld med magi och äventyr hade öppnats för mig på allvar. Förvisso hade jag redan nosat på temat när jag läste Narnia av CS Lewis eller när jag smög omkring sena kvällar och lyssnade förundrat på min storebror och hans kompisar när de spelade ett rollspel som hette Dungeons and Dragons. Jag kunde sitta utanför dörren och lyssna och jag fantiserade vilt om hur en Harpya såg ut eller vad en Drow var för något?

Med andra ord så har världar alltid fascinerat mig och jag tror ständigt och jämt att en tidsloop ska gripa tag i mig en blåsig dag när ett plötsligt stormoväder sveper in genom Lund och jag transporteras till en spännande plats där ett storslaget äventyr väntar just mig.

2010 anmälde mig äntligen till en kurs i att skriva science fiction och fantasy för Karin Tidbeck. Bang on target, jag var hemma! Förutom Karins kompetens och förmåga att lära oss allt om exempelvis bakland och hur man bygger civilisationer på andra planeter, träffade jag fyra fantastiska skrivarvänner. Jag är otroligt glad över att starta denna blogg med två av dom. Dock finns Simon och Olof med i kulisserna. Men jag ville ha mer äventyr och mer magi, så det blev flera kurser för min del inom samma genre, fler kongresser och fler spännande möten och framförallt – mer skrivande.  Spännande projekt ligger framför mig nu och bara väntar på att få ta av sig osynlighetsringen.

Så tack JRR Tolkien, CS Lewis, Lloyd Alexander och Michael Ende för att ni öppnade dörren.

The magic never ends – C.S.Lewis

Astrid, John, Terry och DÖDEN sa: ”Säg upp dig”

Astrid, John, Terry och DÖDEN sa: ”Säg upp dig”

Sagan. Det har alltid handlat om Sagan. Magin.

Flickan ger sin röst åt linden så näktergalen ska sjunga för gamlingarna i fattighuset. Hjälten Frodo sviker i sista stund och svikaren Gollum får rädda världen istället. Och DÖDEN åker på semester och anställer en vikarie.

Astrid Lindgren, JRR Tolkien och Terry Prachett – författarna som följt mig hela livet. Avlöst och överlappat varandra, tröstat och fått mig att skratta igenom pocket efter pocket av igenkänning. De kommer alltid att sitta på min axel, viska i mitt öra, leta sig in i mina texter.

Men det fanns en tid när de texter jag skrev inte var magiska.
Den tiden slutade med en omorganisation och en chef som sa: ”Så vad ska vi ha dig till då?” (Citatet är inte ordagrant, men innebörden så som jag minns den.)

Då fladdrade gardinen till, Astrid, John, Terry och DÖDEN materialiserade sig i rummet. (Ok, ok, Terry var inte död än vid den tidspunkten, men hey, de är författare, de fixade det på något sätt, ok?) De svarade med en röst: ”Hon ska skapa magi.” Och sedan till mig: ”Säg upp dig.” Så det gjorde jag. Man muckar inte med Astrid.

Även DÖDEN blir mer högljudd när man närmar sig 40. När ska jag skriva de där böckerna jag trodde jag skulle skriva, om jag inte gör det nu? Det är ju inget som bara händer. Karin Tidbecks kurs i fantastiskt skrivande blev gnistan (heck no, en Flameblaster 3000), mina nya skrivvänner från kursen – Sara, Helen, Olof och Simon, och sedan ännu fler oersättliga lärare och kurskamrater på Författarskolan i Lund, andades syre på elden.

Magi är ett tillstånd jag sedan dess kan välja att vara i. En poesi att förklara världen med, inte den värld som rymmer oss, utan den som vi inrymmer.

För det visste du väl?

Sagan är inget du berättar – den berättar dig.