Browsed by
Månad: april 2017

Bokomslag som lockar

Bokomslag som lockar

Jag står plötsligt med tre helt andra böcker i handen i bokhandeln istället för den jag tänkt köpa. Detta händer ganska ofta. Och inte helt sällan beroende på att jag faller för ett snyggt omslag. För ett bokomslag kan locka så mycket att jag måste se vad boken handlar om.

Jag träffar Kristina Hård när hon signerar sin nya bok Snösommar på SF-bokhandeln och passar på att prata lite om just omslag med henne. Snösommar är andra boken i en trilogi som började med Kleptomania och inför släppet har även första boken fått nytt omslag. Hur kommer ett omslag till? Hur mycket får författaren själv vara med i processen? Kristina berättar att omslaget på den första versionen av Kleptomania bestämdes till stor del av förlaget, medan hon själv varit mycket mer involverad i framtagandet av omslagen till omtrycket och bok två och tre (trean är inte utgiven än).

Förlagen arbetar förstås olika, men jag tänker att det skulle kännas hårt om mitt manus ges ut en dag och jag inte har något alls att säga till om när det gäller omslaget. För omslaget ger läsaren första intrycket av innehållet, precis som vi bedömer människor väldigt mycket utifrån första intrycket. Omslaget ska ge den rätta känslan och tala till den tänkta läsaren: kolla vad fin jag är, ta mig så lovar jag dig en häftig upplevelse!

Jag gillar omslagen på Kristinas böcker, särskilt färgtemat med det mörka/svarta på bok ett som symboliserar mörk skog och mystiska tjärnar, vitt på bok två för ett kallt och vinterbelägrat Sverige och rött för bok tre för kraschade luftskepp och eld. Kristina berättar att hon gav illustratören scener ur böckerna som inspiration. Hon hade Bauer-liknande bilder i tanken men illustratören gjorde en annan tolkning som hon gillade väldigt mycket. Och detta är så spännande. Att någon som läser det en skriver får andra bilder i huvudet och kanske tolkar skeenden på ett annat sätt. Det blir som att ens historia lever sitt liv i en mängd parallella universum.

Kristina Hård signerar på SF-bokhandeln
The hero´s journey.

The hero´s journey.

Hur börjar och hur slutar jag min berättelse? Sagans ändpunkter är kanske det som är viktigast för mig. Personligen föredrar jag en inledning som får mig att vilja ha mer, som fångar in mig och som tar ett ordentligt strupgrepp på mig. En inledning som sätter ribban och där jag får en försmak av vad som komma skall. En bra och genomtänkt prolog är inte helt fel heller. Hur som helst så bör inledningen utfärda ett löfte som gör att läsaren ”står ut” med en lågmäld inledning eller de delar som är lite mer långsamma innan berättelsen och äventyret drar igång på allvar.

Ingrid och Helen har i tidigare inlägg berättat om snöflingemetoden som man kan använda sig av för att komma igång. Men hur skapar man en början, ett mittparti och ett slut på sin berättelse? Ett sätt är att lägga upp den i olika delar enligt en förutbestämd struktur.  Hjälteresan, som även är känd som monomyten eller hjältens äventyr, är ett begrepp för ett mönster som förekommer i många mytologiska berättelser och som man kan använda för att strukturera och dela upp sin historia. Denna blev allmänt känt genom Joseph Campbells bok Hjälten med tusen ansikten/The hero´s journey . Nedan beskriver jag kortfattat ett sätt att  strukturera berättelsen som jag gillar och som i grunden är The Hero’s Journey men som jag anpassat lite efter min egen smak. Joseph Campbell beskriver dock fler steg än de jag väljer att skriva här:

  1. Slutstriden – jag måste veta hur berättelsen slutar innan jag börjar skriva. Slutstriden sätter tonen för vart vi ska och hur äventyret kommer att bli.
  2. Hook/startplatta – Slutet bestämmer var jag måste börja berättelsen. Om Frodo ska förstöra ringen i Domedagsberget så måste han få ringen från första början.
  3. Äventyret kallar – Något händer och skakar om hjälten rejält. Det kan vara en yttre faktor eller någonting inom hjälten själv.
  4. Vägran hos hjälten – Hon blir rädd för det okända och undviker faran och äventyret.
  5. Möte med mentorn – Här möter hjälten karaktären som ger honom träning eller råd för att lyckas med sitt uppdrag. Exempel på olika mentorer är Gandalf och Yoda.
  6. Pinch  – Här ökar både tempot och trycket. Den onde attackerar och hjälten inser att hon/han är den utvalda.
  7. Midpoint – Här brukar oftast hjälten gå från att reagera till agera! Exempelvis Luke Skywalker när han själv söker upp Darth Vader på Bespin.
  8. Plot turn –  Här kan jag spä på handlingen och fläska till det rejält för jag vet att jag har läsaren med mig. Hjälten försöker krossa det onda, men misslyckas. Men hon/han växer med uppgiften och utvecklas. Går det för lätt för hjälten i början är det risk att läsaren tröttnar. ”Obi-Wan never told you what happened to your father.”
  9. Pinch – Ännu mer skit händer och det börjar se mörkt ut. Här förstår läsaren att det är allvar. De onda verkar ha övertaget och ser ut att vinna Det blir mer tryck på hjältinnan/hjälten.
  10. Plot turn – Här får hjälten reda på sista detaljen som han behöver  för att krossa det onda och slutstriden kallar. Exempel på detta är när Harry Potter får reda på sanningen om Dödsrelikerna som behövs för att besegra Voldemort.

Om man mot förmodan har slagit knut på sig själv och inte kan få till slutet kan man alltid köra en nödlösning som kallas Deus ex machina, som ordagrant betyder ”Gud ur maskinen” och som innebär att hjälten i berättelsen hjälps ur en knipa genom ett gudomligt ingripande och inte genom sin egen färdighet. Men helt ärligt – hur kul är det egentligen? Tolkiens örnar är ett exempel som gränsar till gudomligt ingripande. Men han är förlåten!

Nåväl, för mig är detta skelettet när jag skriver. I kommande inlägg kommer jag att berätta mer om hur jag lär känna karaktärerna lite bättre. Tro mig, de brukar ha mycket intressant att berätta för mig när jag sätter mig ner och tar en kopp te med dom. 🙂

Snöflingor smälter i mina händer

Snöflingor smälter i mina händer

Snöflingemetoden som Helen pratar om låter ju jättebra. Verkligen.

Men när jag ska fånga snöflingor så smälter de i händerna, iskallt vatten droppar mellan fingrarna som blir stelare och rödare för varje minut.

Jag ger upp.

Skulle jag fortsätta så skulle jag förfrysa dem helt. Jag tar på mig vantarna istället och håller ut dem i snöfallet. Flingorna smälter inte på stickad ull, men är i gengäld oberörbara, iskalla inför min längtan att påverka dem. De lägger sig bara till synes helt slumpmässigt på mig och runt mig och landar på tungan om jag sträcker ut den. För det gör jag. Skrivmetoderna hånar mig, då retas jag tillbaka.

Jag räcker ut tungan åt ett snöfall.

Jag är patetisk.

Det här gäller inte bara snöflingor, det gäller postitlappar, färgpennor, synopsis, baklänges-synopsis (ja, det är sant, jag har prövat det med), bubblor, mindmaps, tidslinjer, bakland, djupintervju med fiktiv karaktär. Allt.

Spika fast dig i skrivstolen, sa Cecilia Nordlund. Gräv där du står, uppmanar Sara. Jag gör det också. Jag förfryser mina händer, rullar snöbollar, tapetserar med postitlappar, målar anteckningsboken i regnbågens färger; Min stolsits är full av spikhål och gräsmattan ser ut som om en mullvadskonferens.

Men när jag på händer och knän kravlar uppför berget av jord, snö, utdragna spikar, knycklat papper och uppstickande färgpennor jag samlat ihop så händer det ibland att det är högt och stabilt nog att stå på för att se landskapet breda ut sig.

Det behövs bara ett sådant ögonblick någon gång då och då för att veta:

Jag ger aldrig upp.

Snöflingemetoden

Snöflingemetoden

Du har en manusidé som ligger och växer till sig i huvudet. Du ser scener, hör dialoger, men det hänger inte ihop. Att börja skriva historien känns övermäktigt. I Gräv där du står skriver Sara att inspirationen inte alltid kan inväntas. Det är bara att köra på. Och för att kunna köra kan det hjälpa att använda en metod.

Första gången jag hörde talas om snöflingemetoden (källa: berattarskolan.se) var när Jenny Milewski berättade om den för min skrivcirkel. Jag föll för snöflingemetoden direkt och har testat den i olika varianter. Precis som jag skrev i Därför pratar alla om skrivprocessen, så måste jag planera för att jag ska få något skrivet.

Snöflingemetoden består av 10 steg. Det kan kännas övermäktigt och om det gör det, så prova några av stegen. Så har jag gjort. I första steget ska du sammanfatta ditt manus i en mening. Redan här är det svårt. Det gäller att fånga själva kärnan i manuset och svara på vad det är för slags historia. Jag hade inte gjort det med mitt manus förrän jag satt och skulle hisspitcha* det i mitt följebrev till förlagen. Helst i en mening.

I följande steg utvecklar du meningen tills du har en synops. Ett av stegen som jag har haft mycket nytta av är det när du sammanfattar motivation, mål och konflikt för varje karaktär. Här blir det synligt om en karaktär är överflödig, finns i dubbla upplagor (kan kanske slås ihop till en karaktär?) eller behöver utvecklas. Jag kämpar ofta med att få mina karaktärer att ha egna personligheter, egenheter och ett eget sätt att prata.

Sista steget är att lista alla scener. Jag har testat att arbeta med excelark där jag listar scener, var konflikterna finns och när i tiden det händer. Detta gör det betydligt enklare att få en överblick, flytta runt scener och upptäcka luckor i historien. För den som gillar struktur finns det även program att ladda ner och använda, som t ex Scrivener.

Scenlista i excel.

*Hisspitch enligt Jenny är när du på frågan ”Vad skriver du?” med väldigt få ord ska svara på den frågan. Och dessutom göra det på ett sätt som säljer in ditt författarskap.

 

Karin

Karin

Berättelsen om Karin föddes ur ett foto jag tog när jag satt på Stadsbiblioteket i Malmö en ruggig höstdag 2012. Eftersom det var svart utanför speglades bokhyllorna i de stora fönsterglasen, men ett ljus trängde in utifrån – det ljusa reflektionerna från vattnet i dammen, och mitt i ljusgläntan siluetten av en äldre kvinna. Hon såg ut över vattnet. Fotot jag tog blandade ljuset från dammen med bokhyllorna bakom, hon stod mitt i fiktionen. När jag tittade upp var hon borta.

Hon hade klivit in i berättelsen.

Dam med paraply står i ljus fläck med mörkare växtlighet runtomkring.
Hon stod där, sedan klev hon in i berättelsen. Foto: Ingrid Thulin

Karin

Sjöfåglarna vinglade som druckna idag, bråkade och bets, men när de upptäckte sin vän samlades de snabbt. Papperspåsen prasslade när hon öppnade den för att slänga nävar med torra brödkanter åt dem. Inte en bit i taget, som hon hade gjort när hon matade ankorna med Mathias när han var liten, nej nävar. Varför reta dem och tvinga dem att slåss tänkte hon nu. Då hade hon njutit av skådespelet och hans tindrande ögon. Nu ömkade hon fåglarna, det kändes nedrigt att de skulle behöva slåss för en brödkant. Nackdelen var förstås att påsen tog slut fort. Hon vände den upp och ner för att skaka ur smulorna. De gick väl till fiskarna därnere under den svagt frömjöliga ytan.

Med käppen som stöd lutade hon sig framåt, följde smulornas färd mot mossgröna stenar på botten och sökte efter livstecken. Sitt eget ansikte såg hon, med frömjöl på krusiga kinder. I ytan såg hon också spegelbilden av måsarna som skyndade för att slåss om resterna. Deras ljusa skuggor ilade över ytan, hon följde en av dem med blicken tills den korsade hennes egen spegelbild igen. Glödande gröna kinder såg hon, brunnsdjupa ögon mötte hennes bakom glänsande ögonfransar. Karin blinkade. Spegelbilden skrattade. Hon blinkade igen. Såg sina gammelgumskinder dallra i frömjölsytan. Inget spår av den andra.

Hon hade hört det, helt säkert, skrattet. En salt vind från havet dök mot henne, rev slingor av grått hår ur hårnålarna och dansade med dem. Släppte dem sedan och flydde lika fort som den kommit.

Karin ställde sig spikrak upp i hela sin längd, utan hjälp av käppen, så som hon ibland gjorde när hon inte tänkte på det, och skakade på huvudet. Hon stod så en stund och såg fiskmåsarna överge brödkampen med genomträngande skrin. Kanske borde hon gå till havet imorgon, det var länge sedan hon var vid havet, hon kunde inte minnas när hon senast var vid havet.

Det var dags att gå hem och sätta på potatisen. Hon åt middag klockan tolv varje dag. Varför hade hon för länge sedan glömt, men hon mindes; Det var dags att gå hem och sätta på potatisen.

 

Texten är den första jag skrev om Karin, men det har med åren blivit en längre berättelse, om saknad, sökande, kärlek och förlust.

Gräv där du står!

Gräv där du står!

Du blir ingen Zlatan utan uppvärmning och träning! Att bara sätta sig ner och tro att idéerna ska avlösa varandra och inspirationen ska infinna sig stämmer inte riktigt. Inte i min vardag i alla fall. En av fördelarna med att gå utbildning i skrivande handlar också om uppvärmning. Att få ur sig det som är mindre bra i början innan man kan börja arbeta på allvar med det som faktiskt kan bli riktigt bra.

Karin Tidbeck liknade uppvärmningen vid en en senapsflaska. Du vet att du måste skaka den och först kommer det ut en mindre god sörja där senapen är blandad med vatten som smakar blask. När det är gjort kan du börja leka med ord och sätta klockan på exempelvis tre minuter. Gräva i en hög med lappar där det står olika ord. När du valt ditt ord så har du tre minuter att skriva ner en kort sekvens eller situation/händelse. Strunta i grammatik och stavning. Skriv utan uppehåll och var tillåtande och acceptera varje infall, hur ologisk den än kan kännas. Du kan också använda bilder. Mörka, ödesmättande eller kanske storslagna landskap som hänför. Skriv ner kort vad du ser och vad du känner.

Det gäller att hitta sin egen uppvärmning och sitt eget sätt. Stephen King förespråkar i sin bok Att skriva att schemalägga sin skrivtid, vilket är lättare sagt än gjort om man är småbarnsförälder men han har en poäng. När det finns tid inplanerad och förutsättningar är skapade (vilket också är kritiskt) så blir det gjort.

För egen del handlar det också om att prioritera i vardagen och välja vad man vill lägga sin tid på. Är ditt ordinarie jobb så krävande att din energi försvinner där? Har du för många fritidsaktiviteter i omlopp som slukar din fritid? Kanske umgängeskretsen är för stor och tar för mycket tid? En sak vet jag, ju mer jag tränar på en aktivitet desto bättre blir jag. Och bäst är om jag älskar det jag gör.

Bildresultat för Inspiration is for amateurs. The rest of us just show up and get the work done

 

 

 

SKAM i ett parallellt universum

SKAM i ett parallellt universum

Så är jag fast. Igen. Säsong 4 har börjat och det är ingen mening att försöka stå emot. Serien suger in mig i sitt SKAM-universum. Och jag kan hoppa över dit ofta, så fort ett nytt klipp släpps, en messkonversation läggs upp eller en ny bild publiceras på någon av karaktärernas Insta.

Pressbild: NRK

Jag köper lätt att yngre fans vill leva i detta universum. För var det inte så det var när du var ung och slukades upp av en film eller en bok? Världen runt dig upphörde och du existerade i den fiktiva världen. Jag strävar fortfarande efter att nå samma känsla när jag letar nya böcker att läsa. Den ultimata läsupplevelsen. Och ibland når jag den, men inte lika ofta som när jag var 12 år. Det är sådana historier jag vill skriva nu. Historier som får läsaren att vilja vara i min fantasivärld.

Med SKAM suddas gränserna mellan den riktiga världen och SKAM-universumet ut med hjälp av formen de valt för serien. Allt finns digitalt, det utspelas i realtid, på en skola där flera av karaktärerna går på riktigt. Hur kan en få samma känsla i en bok? Att använda mail-konversationer är ett sätt. Skriver du om en fiktiv värld blir världsbygget en väldigt viktig del. Symboler i böcker kan också få ett eget liv. Som när fans tatuerar sig med korpmärket från norska Siri Pettersens kultserie Korpringarna, med Odinsbarn som bok 1. Eller när fans sveper en Gryffindorhalsduk runt halsen och käkar Bertie Bott’s jelly beans i alla smaker (fasen vad illamående jag blev av ruttet ägg sist jag åt en sådan) för att få verkliga upplevelser av Harry Potter-världen. Som läsare vill du helt enkelt ofta bli en del av världen du läser om. Precis som många fans vill bli en del av en TV-serie.

Missa inte Nord & Franckes blogg på Sydsvenskan som har SKAM-fokus nu när säsong 4 kört igång!