Kol och aska

Kol och aska

Punkt.
Universum börjar i en singularitet.
Ren energi. All tid. Hela berättelsen.
Finns inte än.
Efter smällen är allt kaos.
Miljarder år senare anas kosmos.

Idén finns där. Jag känner energin. Vart jag än blickar så följer mig en punkt, en sådan där ni vet som ibland finns på näthinnan på samma plats hur du än vrider ögonen.

Idén finns.

Men att våga börja.

Jag tvekar alltid att börja skriva. Mer på senare år. För jag har varit med om hur uppslukande det är att försöka ordna det kaos idéerna och inspirationen lämnar efter sig till något slags kosmos som går att färdas i, läsa och förstå. Hur förbrännande. Hur tröstlöst oändlig resan med en bok, fram till ett kosmos, kan vara. Miljarder år lång. Neverending. Jag är inte framme än. Vän efter vän får förlagskontrakt. (Jag ÄR glad för det.) Jag har bara ord i en dator.

Och ju mer jag sliter ju mer smulas idén sönder. Ju mer jag brinner ju mer förvandlas jag till kol.

Jag har alltid tvekat i starten av en bok. Kanske för att idén är perfekt innan den är skriven. Men när den vecklar ut sig på boksidorna så känns den alltid som en skugga av det jag egentligen ville berätta. Jag ser en myllrande värld, men det jag lyckas gestalta är så begränsat.

Vad kan ord egentligen lyckas återge, av smak, form, känslor, vårt innersta väsen?

Jag tänker på Platons grotta. Ni vet, den med idévärlden och sinnevärlden. I idévärlden finns elden, energin, verkligheten, men själva sitter vi i en grotta, med ryggen mot ingången, och ser bara skuggspelet elden kastar på väggarna. Berättandet lyckas bara göra siluetter av det som egentligen är kött och blod.

Bättre än så blir det aldrig, det är självbedrägeri att tro. Det enda jag har är kol och aska.

Kol och aska

Bålgetingstora bin
sitter i ett pärlband över min hjässa
Från öra till öra har de bitit sig fast i hårrötterna
Drottningen i mitten, henne har jag själv satt dit
mitt i gropen som varit fontanellen

Käkar nerborrade i skalpen
Randiga bakkroppar i tiaraformation
med juvelen i mitten
Idén
omgiven av tillropade arbetare

Arbetar gör de inte
Biter gör de
Och jag faller ner på knä
och borstar av mig dem
De tar håret med sig när de faller

Stödd på händer och knän
med blödande skalp
stirrar jag ner på högen
svarta testar och perfekta döda insekter
allt är förkolnat

Jag greppar om en kropp
så försiktigt
Den löses upp i askdamm
Det enda som är kvar
är svärtan på mina händer

Med kolet ska jag
återberätta Drottningens kropp
Klumpiga kolavtryck
på golv och väggar
strecken en svartvit grovskiss
av biets dansade karta till honungsfälten

Ingrid Thulin, 23 november 2016

Det jag har är kol och aska. Det blir inte bättre än så.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *