Filmögat vässar bokens scener

Filmögat vässar bokens scener

Thérèse Ahlbeck visar scen-magi på Tiny Lumberjack Café. Foto: Ingrid Thulin

På manuskursen faller vi genast i fällan. När vi ser en scen med Helen Hunt ur filmen Livet från den ljusa sidan utbrister vi kursdeltagare närapå samtidigt:

”Hon är en så fantastisk skådespelare.”

Det är ju sant så klart. Hon ÄR helt fantastisk. Och har självklart satt sin prägel på scenen. Men att scenen vi ser är fantastisk är ju hela filmteamets förtjänst, och det börjar med manuset. Det är här det föds. Miraklet.

Helen och jag sitter bänkade på charmiga Tiny Lumberjack Café i Lund den här söndagen för att lära oss om scen och plot i filmmanus. Thérèse Ahlbeck och Marcus A. Olsson är filmskaparna som vunnit rader av filmpriser under 20 års tid och varit Oscarsnominerade för Stora & små Mirakel (2000) och Janna & Liv (2010). Senaste kortfilmen heter Lost in Stångby, och nu pågår arbetet med kriminal-komedi-serien Happy Street. Thérèse Ahlbeck inte bara kan det här, hon lever det. Alla lyssnar intensivt.

Och jag inser. Att skriva filmmanus är en helt egen konstform. Att vara bra på att skriva prosa hjälper inte mycket här. Nivån av konkretion är hög. Det går inte att komma undan med poetiska beskrivningar. Att skriva med sådan precision, precis lagom mycket så att regissör och skådespelare vet intentionen men bjuds in att bli medskapare. En konst, en balansgång på slak lina.

”Filmen skrivs flera gånger, först av manusförfattaren, sedan av regissören och skådespelarna och sedan även i klipprummet. Att skriva för film är som att skala en lök fast omvänt, du bygger på lager efter lager.” Thérèse förklarar och visar fler scener.

Trots att jag snabbt insett att jag är grönare än vetegräspulver på filmmanus så hittar jag mängder att använda i mitt eget skrivande. På senare tid skriver jag mer scenbaserat. Jag gör enkla scenbeskrivningar av nyckelhändelser i romanen och bygger sedan ut dem. Det är en metod jag hittat som passar mig bra. Och tillåter mig att plocka russinen ur kakan och skriva det jag faktiskt brinner för samtidigt som jag håller min linje och vet vart jag är på väg.

En nyckel jag kommer använda mig av framöver är IN – och UT. Scenens huvudkaraktär har en känsla med sig IN i scenen, den ska förändras till sin motsats som hen tar med sig UT ur scenen. Hopp ska bytas i förtvivlan, kärlek i hat, misstänksamhet i förtroende och tvärtom. Scenens huvudperson MÅSTE genomgå en förändring.

”Sker ingen förändring så kan scenen vara hur vacker som helst, då har den inget berättigande. Den ska bort.” Thérèse är bestämd.

Så sträng är filmens värld.

Mitt bokmanus kommer att få finna sig i ett sådant vakande öga framöver.

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *